börjat uppkomma i Uffes själ, som nog kunde göra honom likgiltig för lifvets underordnade bestyr; ty det var icke mindre än den menskliga tillvarelsens första och sista problemer Uffe gick och grubblade öfver, utan att han kunde komma ur fläcken med dem. Finnes en Gud till? Hvarför äro vi menniskor skapade? Kunna vi menrniskor någonsin bli fullkomligt lyckliga, eller är icke kos oss nedlagd en så mäktig begärelse att den aldrig kan tillfredsställas? Och om vi då lefva i all evighet, skola vi ej sålunda i all evighet plågas af törst efter en salighet, som vi aldrig skola vinna? Det förhöll sig verkligen så att öfversten hade icke ringa del i de spekulationer, som vållade Uffe så mycken oro. Ty den byroniska visdomen, som öfversten i så ymnigt mått insupit under läsningen af sin favoritförfattares arbeten, höll han ingalunda under ena skäppo, utan han lät detta ljus lysa både vid middägsoch dvällsbordet. Som gosse hade Uffe icke alls gifvit akt på hans tal; emedan han ingenting begrep deraf, men efterhand, i den mån han tillväxte, började det alltmera rotfästa sig hos hönom, och slutligen hade det gått in succum et sanguinem, Så att Uffe var på god väg att bli en fullkomlig byronianare, innan han ännu hade läst en enda rad af Byron, Vi vilja så mycket och kunna så litet, Cvi äro fulle af höga föresatser och låga begärt, Cvi träla så mycket och lönen