Dagens Nyheter – 20 mars 1871, sida 2

att roa sig, han hade kommit dit för att lära sig något. Men icke heller i detta afseende vanns något lyckligt resultat. Trots hans stora hufvud, syntes det blott vara plats för mycket litet derinne, och lille Löve hade rätt nog, när han i en visa, der han i hvarje vers skildrade en af sina klasskamrater, sjöng om Uffe: Uffes Hoved det er saa stort, Men det er af daarlig Materie gjort. At tenke falder ham grumme svert, Hans Veesen er saa underlig sert. Ja, tänkandet var Uffes svaga sida. Åtminstone kunde läraren aldrig få något svar af honom, som vittnade om att han tänkte. Dock låg orsaken härtill kanske till en del deri att Uffe var så rädd för att bli beskrattad, och nu hade han olyckligtvis en gång blifvit det vanliga föremålet för lärarens och Jlärjungarnes munterhet. Ett mindre riktigt svar, som om det gifvits af en annan lärjunge ej skulle ha framkallat det ringaste löje, syntes öfvermåttan roligt när det kom från Uffe. Det väckte derför alltid stor glädje i klassen när Uffe skulle höras, ty då skulle man nog få något att flina ått. Och man vet huru måna skolpojkar äro om dylikt; till och med om det var alls ingenting att skratta åt, kunde de dock gapskratta så mycket de orkade, om bara läraren en gång dragit på munnen. Då nu Uffe var så rädd för att bli beledd, föredrog han mången gång att svara intet, äfven om han väl visste hvad han skulle svara,