Dagens Nyheter – 18 mars 1871, sida 2

RATTEG.och POLISNYHETER. POLISEN. Håll kök och tamburer stängda! Under de två senaste dagarne ha sex stölder, begängna ur kök, till polisen anmälts. Illa uträttadt ärende. Fabrikören RK. Landqvist, nr 58 Rörstrandsgatan har anmält att en hos honom anställd arbetskarl Rosman, efter att i tisdags f. m. kl. 11 för hr Sandqvists rikning ha uppburit 33 rdr i penningar, icke vidare låtit sig afhöra. . RÅDHUSRÄTTEN. Mordet å advokatfiskal Montan. Ransakningen med Josefina Eklund och Gustaf Hedelin fortsattes i går å rådhusrättens 3:e afdelning. : Ordf. (till Eklund). Har du kommit på några andra tankar I dag? Eklund, Nej. . Under den härefter förelagna protokollsjusterinfen hvilar det vanliga stereotypa småleendet på edelins läppar, det försvinner dock vid ett par punkter, deri hans medbrottslighet skarpare påpeas, och aftlöses af en grinmin, åtföljd af hotande ögonkast mot Eklund: hvilken med halföppen mun och synbar uppmärksamhet har sina ögon fitstade på uppläsaren af protokollet. Ingen af dem hade något att anmärka mot protokollets förande. Lovisa Eriksson, hvilken denna dag iakttagit inställelse, fick härefter höra sin förut aflagda vittnesberättelse uppläsas, hvilken hon, med obetydligare ändringar. vidkände. Ordf. Hör du, Eklund, Lovisa Eriksson säger att du lagt snöret om hennes hals och sagt: Nu vå ja strypa dej! . . . Hvad var meningen med det? Eklund. Jag lekte ofta med mitt upphållsband. Ordf, Var det icke för att öfva dig? Eklund, Nej, bara på lek. ; Ordf. (till Eriksson.) Kommer vittnet ihåg huru hon anlade snaran? . Eriksson. Nej, j kan ej bestämdt säga om hon kastade snöret dubbelt om halsen och inträdde ändarhe Na öglan, eller om snöret var onkelt: Eklund. Nej, Lovisa, enkelt var det; åtminstone kan jag inte komma ihåg annat: Åktararen. Jag anhåller att få den frågan fram: ställd till vittnet, huruvida ej Hedelin till vittnet yttrat sitt missnöje öfver hennes vittnesmål då de samtidigt afgåfvo sina vittnesmål ti polisen ?). Eriksson. Ja, han var end, men jag fattade ej om det var på mig eller på sig sjelf, för att han glömt sig, . Ordf. Är det så, du? Hedelin, Jag vill minnas att då jag var uppe hos Eriksson och talade: om den Där en, sådag hon . . . Ja, jag kommer inte ihåge Ett sista vittne, fältskären A. W. Pettersson, (förut afhördt) höres slutligen. ånyo, men har:ej heller detta något af vigt att tillägga, med undantag deraf att vittnet ej trodde att något intimare förhållande straxt före mordets begående egt rum mellan Eklund och Montan. Ordf. Du hör, Eklund, att vittnet anser det vara osannolikt. Eklund (i förtretad ton). Ordföranden kan vil begripa att det ej kunde vara roligt för mig att säga så, om det ej vöre sant. n rdf. Har åklagaren någon vidare bevisning att förebringa? Åklagaren. Nej; jag anhåller om 8 dagars anstånd med målet, för att, efter tagen del af handlingarne, inkomma med mina slutpåståenden. Ordf. (till Hedelin). Hör du, Hedelin, jag har många gånger föreställt dig . . . Vill du into beänna? Hedelin (tvärt). Jag har inte begått mordet. Ordf. Du kände inte Montan? Hedelin (som förut). Nej, det gjorde jag inte. Med bifall till det af åklagaren begärda uppskofvet, uppsköts målet.