Dagens Nyheter – 17 mars 1871, sida 3

boda, angående en harpa, som han väntade med uppgående tåget, jemte anhållan, att vidare fortskaffa den till K., bad stationsbokhållaren en stationskarl att han skulle efterse bland kolly-godsen, om hon befanns ibland dem. Efter en liten stund återkom han, sägande: Dä fanns ingen harpa mä. Jag har tittat öfverallt. Besynnerligt, genmälde bokhållaren, men tillade efter något funderande: hur tror du harpan skulle se ut? Jo, upplyste den enfaldige karlen, hon sa la se ut, som e vanlig sädesharpa, vet ja! Misstag, skrattade bokhållaren, detär ett instrument att spela på, liknande en fiol, men mycket större. Å kors! svarade karlen, hvars förstånd nu Jjusnade, en tocken pjes finnes der, men aldri kunde ja tro, att di kalla den harpa. MNafsluften söker. Det var vid en glad middag i Marstrand i somras. En när varande uovg dam kom under konversationens lopp att yttra: Det är högst egendomligt hvad Marstrandsluften söker, man blir så matt, så tung, så yr... — Ja, det är för märkvärdigt, så är det med mig också, inföll genast en af de manliga gästerna, fram på qvällsqvisten så känner också jag mig alltid en smula yr i hufvudet! Betecknande, En hustru inkom häromdagen i en kryddbod med en bit fläsk i handen och bad att få den vägd. — Hvar är den köpt? frågade kryddkrämaren med en forskande blick. — Hur så! svarade hustrun, tror herrn att oc. Attoss — Nej, jag vill bara veta om den är köpt hos min granne bredvid, hökarn, förstår frun! — Hur så? — Jo, jag skall säga frun att vi ha kommet öfverens om att vi väger ej hvarandras försålda varor. — Ahå, är det på det viset, tänkte hustrun, i det ett ljus gick upp för henne. Fläskbiten vägdes emellertid, då det upplystes, att den ej var köpt hos grannen. En oxin äkta man. Hustrun. Ajö me dej, Blomberg, nu tar ja barna me mej å går å sir på murarn som hängde sej i går. Mannen, Det blir intet af med den saken ... Du kan gå, men barnen stanna hemma. Hustrun (förargad). Blomberg, Blomberg! o.. Du ä dej då alti lik; allri unnar du barnen någe nöje! Hoseluskos häst. Den iädle polacken Kosciusko ville en gång skicka några buteljer godt vin till en prest i Solothurn. Han valde dertill en ung man, vid namn Zeltner, och afstod åt honom för resan sin egen rid häst. När Zeltner återkom, sade han: Min fältherre! jag kommer icke vidare att rida er häst, såframt. ni icke på samma gång äfven lemnar mig er börs. Hvad menar ni med det? frågade Kosciusko. Zeltner svarade: Så snart en fattig på landsvägen tog af hatten och:bad om en allmosa, stannade hästen på ögonblicket, och gick icke ur fläcken förr än tiggaren fått något; och då omsider mina penningar togo slut, kunde jag endast derigenom få hästen att gå vidare att jag låtsade som om jag gaf något åt den bedjande. Ett nytt slags teatereffeht. På scenen i polytekniska institutet i London väcker ett nytt optisk bländverk, englar sväfvande i luften, stor sensation... Man ser, då ridån går upp, 5 å 6 barnhufvuden; hvilka, sjungande en koral, sväfva i luften öfver scenen, och i fondon synes den blå himmelen med den uppgående månen. Att hufvudena tillhöra lefvande barn är otvifvelakigt, men hvar äro kropparne tjll dessa underbarn? Detta bländverk förklaras på följande sätt: En stor, rörlig spegel är i en vinkel af 45 grader så anbragt på scenen, att den såsom himmel målade fonden, som ligger utom åskådarnes synkrets, deri reflekteras och ser ut som cen lodrät fond. I spegeln äro runda hål inskurna; barnen sitta under den lutande spegeln och sticka sina hufvuden genom öppningarne, hvilkas kanter betäckas af bomull, bildad i form af hvita moln. Tntrycket af de små sjungande barshufvudena är mycket behagligt. eoratumm————-—XXzXX—X-— Kommmgemaramm—t— 2920