trodde att han drömde, och innan han kom till visshet om att det var rena verkligheten, hade prosten redan uttalt orden: så döper jag dig o. s. v. Gossen var kristnad till Uffe, det kunde icke göras om igen. Faster Malena var beredd på det värsta, då hön kom hem från kyrkan. Dock sade öfversten intet: olyckan hade skett och lät sig ju icke ändras derigenom att han bröt med sin syster. Men öfverstens ovilja mot sin. son blef ingalunda förminskad genom dennes namn. Ja, icke nog härmed, han hade: dessutom den förargelsen att folk sedan, när de sågo Uffe, frågade honom: men hvarför har ni då gifvit er son ett så löjligt namn? — en fråga; som alltid försatte öfversten i den ytterligaste förlägenhet,ty han kunde icke beqväma sig till att erkänna att han blifvit öfverlistad af faster Malena. Öfversten tröstade sig med att han skulle väl få flera barn, och dem skulle faster Malena icke bära fram till dopet. Men äfven detta hopp blef sviket. Uffe blef enda barnet, ett förhållande som ej heller: bidrog till att öka fadrens kärlek till honom. Af tre skäl hyste alltså öfversten ovilja mot sin son alltifrån hans tidigaste barndom: för det första var han ett så svagt och sjukligt barn, hvilket han sjelf då inte kunde rå för, för det andra hette han Uffe, hvilket han egentligen icke heller kunde rå för, och slutligen för det tredje fick han inga syskon, och det kunde Uffe rakt inte alls rå för.