— gfj0 — — Rasmus! utbrast faster Malena, mina gosse heta Rasmus, nej, se det blir då ingenting utaf! — Din gosse, sade öfversten 1 gäckande ton; det skulle just roa mig att veta hvad du har för en del i honom! — Hvad för en del! Jag har större del i den pojken än du eller någon annan menniska... — Det vore väl hin! tänkte öfversten ; men faster Malena gaf honom icke tid till att säga det högt, ty hon fortsatte: — Var det kanske inte jag som räddade hans lif, då ni andra icke tyckte honom vara bättre värd än att genast gräfvas ned i jorden? Hade jag inte varit, så skulle barnet j ha lefvat vid det här laget, och då kunde det inte heller ha fått något namn. Derför har jag mer än någon annan rätt att bestämma namnet; och aldrig skall pysen komma att heta Rasmus så länge jag kan röra tungan i munnen. Fru Hjelm, som bäst visste huru fruktansvärd denna hotelse var, skyndade sig att mäkla fred och frågade så beskedligt, om man då icke kunde kalla barnet Rasmus Thorstein. Namnet Johannes hade hon genast uppgifvit, då hon såg, huru lifligt hennes man och svägerska introsserade sig för sgken. Men SRasmus Thorstein4 vann hvarken öfverstens eler fäster UFFE HJELMS OCH PALLE LÖVES BEDRIFTER. de