motvilja, vida skild från den fadersglädje om hvilken han förr hade drömt. Faster Malena var deremot på alla vis belåten med gin gosse, som hon kallade barnet, emedan hon tyckte att hon, såsom den der räddat barnets lif, hade större rätt till det än de andra. Hon hade sett så många vackra barn, som blifvit fula sedan de växt upp, att hon ansåg sig med temlig visshet häraf kunna draga den slutsatsen att fula barn med åren bli allt vackrare. När nu den tiden nalkades, då barnet skulle döpas, uppstod den stora frågan, hvad namn det skulle ha. Fru Hjelm önskade att det skulle kallas Johannes, ty det var ingen menniska hon så djupt beundrade som kärlekens mild apostel. Faster Malena ville deremot ha ett namn som lät mera käckt och som hon lånade ur de gamla sagorna (hvilka faster Malena gerna läste, emedan våra fäder icke voro rädda för att slå till), hon föreslog namnet Thorstein. Öfverste Hjelm fann det första namnet sentimentalt, det andra affekteradt; han ville helst följa det gamla bruket att uppkalla barnen efter deras slägtingar och sade derför kort och godt att gossen skulle heta Rasmus efter sin farfar. Men öfversten glömde att han denna gång icke hade att göra endast med sin hustru, ty då hade saken ögonblickligt varit afgjord — faster Malena hade ju blandat sig i striden, och det var så långt ifrån att ett maktspråk bragte henne till tystnad, att det tvärtom framkallade hela hennes vältalighet.