-— Sf! ee hon ha lärt honom, att just nu var rätta tiden att hoppas, just nu rätta tiden att önska. Men öfversten var ju född under en olycklig stjerna, allting skulle gå bakvändt för honom, så ock i detta fall: han förstod inte sin hustru. Sålunda lefde dessa båda lifvet igenom i stilla enformighet. Öfversten var den som led mest häraf; ty han hade sett alla sina gyllene morgondrömmar uppgå i rök — ja, till och med det sista hopp, han hade hyst, att han måtte få en gon, i hvilken han kunde lefva sitt lif om igen, en son som kunde utföra den storartade bragd, som fadren måst lemna outförd — till och med detta hopp hade blifvit grymt gäckadt. Uffe ådrager sig i en tidig barndom. sin faders misshag. Då öfverste Hjelm hade varit gift i två år, meddelade honom hans hustru den glada underrättelsen, att en arfvinge var att vänta. Öfversten hade ej på länge känt en så outsäglig glädje som han erfor vid denna underrättelse. De mörka moln som börjat lägra sig öfver hans lif försvänro såsom genom ett trollslag — lifvet smålog åter mot honom så ljuft och mildt. Öfversten (vi kalla honom så, fastän han då ännu var blolt kapten) tänkte gig två möjligheter: antingen får jag en frisk och stark pojke, och så skall han växa