Al som du skulle bli förlofvad med en så förbannadt tråkig menniska!4 Så stod bröllopet; dervid gick det just icke synnerligen gladt tillväga. Lyckan är de dårars förmyndare. Hade löjtnant Hjelm varit litet mera klarsynt och icke dömt allt efter det yttre skenet, så skulle han ha erkänt, att försynen, långt ifrån att straffa: hononi såsom han förtjent, tvärtom hade gifvit honom den bästa hustru, precis en sådan som han behöfde. Hon var icke dum och hon var icke tråkig, såsom folk trodde om henne, men hennes sinnelag var stillsamt och hennes väsende sannt qvinligt. Hon hörde till dem som äro slutna i stora sällskaper men öppna när de äro för sig sjelfva. Hennes själ var fullt ut så ädel, hennes tankar flögo fullt ut så högt som hennes herres och mans, de hade blott ett helt annat mål, ty när han bara tänkte på att komma långt i denna verlden, så tänkte hon på att komma långt i evigheten. Hade derför löjtnant Hjelm endast förstått henne rätt, skulle han ha erkänt, hvilken ovärderlig skatt han hade vunnit i sin hustru, sedan en gång de onda dagarne kommit, de dagar, som icke behagade honom. Ty då hans ly-ande ungdomsdrömmar släcktes den ene efter den andre som lyktgubbar, då lifvet blef honom tomt och öde, och det syntes honom som hade han intet mera att hoppas, då kunde honm ha visat honom de tindrande cvighetsstjeraorna, då kunde