då tystnade alla plötsligt. Ändtligen en afton, då han var på bal hos etatsrådet Effersen, satt hans gamle rival, löjtnant von Zimmerthal, med hvilken löjtnant Hjelm mer än en gång varit på vippen att få en duell, midt emot honom vid bordet under supån, och det förekom löjtnant Hjelm som om löjtnant von Zimmerthal såg på honom med ett spotskt leende och derpå hviskade några ord till gin dam, som dervid brast ut i skratt. Nu var löjtnant Hjelm viss om att hans dödsfiende, löjtnant von Zimmerthal, kommit i besittning af hemligheten. Detta var dock icke händelsen, utan förhöll sig saken helt enkelt så att löjtnant von Zimmerthal var förbittrad öfver att hans dödsfionde, löjtnant Hjelm, hade en så storartad framgång hos dot täcka könet, att till och med den dam, som han (von Zimmerthal) visat sin hyllning genom att leda henne till bordet, satt alldeles försjunken i betraktande af löjtoant Hjelm. Hau hade derför tagit sin tillflykt till en af sina bästa qvickheter, som aldrig förfeladesatt göra åsyftad verkan, för att tillvinna sig sin dams uppmärksamhet. Emellertid kunde löjtnant Hjelm icke veta detta, han åntog sg vara förrådd och det till på köpet åt en så skoningslös motståndare som löjtnant von Zimmerthal. Han kände sig alldeles värnlös, en duell kunde icke hjelpa honom, det minsta ord, ja, biptt en min skulle ju endsst göra hans ställNing ännu mera genant. Då hittade löjtnant Hjelm UPFE HJELMS OCH PALLE LÖVES BEDRIFTER. 3