Dagens Nyheter – 15 mars 1871, sida 2

ingen stor uppmärksamhet, den syntes honom för obetydlig; han hade väl läst åtskilligt af Öhlenschleger, men menade att man skrek ut honom mera än han förtjente — i kraft och energi stod han dock långt efter Göthe och Schiller, Shakespeare och Byron. Öfverstens kärlek till Danmark och hvad som var danskt hade ingalunda befrämjats genom hans afskedstagande, han fann ordentligen ett slags behag i att utmåla huru uselt och eländigt allting var här hemma, huru intet här kundo trifvas, utan till och med det lilla goda, som fanns, vore uti ett sorgligt krymplingstillständ. För öfrigt var öfversten mycket välgörande. Den fattige och nödlidande fann alltid en trofast vän i den dystre, stränge öfversten, som var så otillgänglig för alla andra. Hans betycliga förmögenhet tillät honom att obehindradt följa sitt hjertas böjelse, ehuru han dervid alltid erfor en viss bitter känsla: resultatet af alla hans vidtutsväfvande drömmar om ett bragdrikt och verksamt lif var då att han blifvit almose-utdelare! Endast när någon vände sig till honom, med begäran om understöd i och för giftermål, blef han kallt afvisad: det finnes olyckliga menniskor nog i verlden ändåX, plägade öfversten säga, och det är icke skäl till att vidare öka deras antal. Öfverstens eget äktenskap var således ej sådant att hun ville fresta andra att inträda i det heliga äkta ståndet. Det var en frukt