Dagens Nyheter – 15 mars 1871, sida 2

Dock — ingen uädgår sitt öde, och öfverste Hjelm undgick icke heller sitt, Vid det nordiska studentmötet 1845 var Köpenhamn nära att tappa hufvudet af förtjusning (en olägenhet som den kära staden ofta lider af); öfversten höll sig som vanligt utom rörelsen. Men en dag föll det hans husvärd, grosshandlaren Löve, in att bjuda honom -på middag. Öfversten och grogshandlaren umgingos annars icke med hvarandra, och de yoro af rakt motsatta politiska åsigter. Men grosshandlaren Löve menade, att öfverste Hjelm väl ändå icke gerna kunde motstå dessa dagars allmänna CBegeistringt, och att det kanske skulle vara ett gynnsamt tillfälle att omvända den gamle förstockade kättaren. Utgången visade att grosshandlaren Löve hade missräknat sig på ett sorgligt vis. Man drack mycket och talade mycket om det nordiska vikingablodet och fostbrödralag mellan de tre rikena o.s.v. Öfversten hörde länge härpå under tystnad, men slutligen blef det honom för vimjeligt, han yttrade några ord så högt att hela sällskapet kunde höra dem om att han icke ville ge en pipa tobak för det nordiska fostbrödralaget: när det gällde att dricka det dyra rödvinet, så kunde man vara viss om att gvonskarne infunne sig, men blefve det fråga om att blanda sitt dyra blod med danskarnes på valplatsen, då skulle svenskarne nog mista lusten att komma med, ty det var icke utan örsak att svensk ärlighet blifvit till ett ordspråk.