SR PA SESMVE ATA AVR UVA STEEN Herr von Bismarcks flyttning från Versailles. (Korresp. till Times.) Versaides den 6 raars. Kl. 11 i dag skall grefve Bismarck afresa med allt sitt pick och pack och sin tjenstemannastab till Berlin. Han kom hit såsom ett konungarikes kansler; han återvänder såsom ett kejsardömes. Huset nr 14, Rue de Provence, Versailles, hvilket tillhör madame Jos6, skall bli historiskt. Statsmän må tala om Brisselfreden, men hela verlden skall kalla fredsverket den 25. februari för Versaillesfreden. Man skall utan tvifvel strömma hit från alla verldens kanter, för att ge den angpråkslösa boning, i hvilken grefvo Bismarck i sin uniform, omgifven af sekreterare med svärd vid sidan, handhado affärerna under så många månader, der han samtalade med de besökande vid ett bord upplyst af ljus, instuckna i buteljbalsarne, vid hvilket äfven hans tjenstemän i utrikesdepartementet sutto i vederbörlig ordning, der arbetet då och då afbröts af tumultet vid utfallen och kanonbraket — en mirklig plats, då man kommer att tänka derpå. Det rum, i hvilket fredsfördraget undertecknades, skall troligen bli helt och hållet förändradt, ty fransmännen äro opraktiska (?) och ha ej blick för affärer(?); men någon fiffig amerikanare kan bli madame Josås hyresgäst och göra god vinst derpå. Så tror den store kansleren Sjelf. Den flick kan visas, der han slutligen rasade, tills hrr Thiers och Favre utropade: Signons! och undertecknade. Bordet, stolarne, bläckplumparne, allt är intressant nu, men skall bli det ännu mera. Dock finnes det personer, hvilka, fria genom slutet på den tyska ockupationen, betrakta dylika gakermed helt andra ögon än den nyfikne och spörjande främlingen. Värdinnorna t. ex. Så måste den store grefven undergå en mönstring, hvilken kom hans kind att blekna och hans blick att försagd sänkas, ty de deögats, som begåtts mot ameublements och mobiliers inr 14, äro icke mirkbara. BSoldater hade bott i uthusen och grefven hade haft vakter och ordonnanser och tjenare, till hälften soldater, och en fullständig jägare i stället för den franska tjenareklassens finhandade Phyllis. Derför uppsökte madame Joså lejonet i dess håla och begärde ersättning eller reparation. Jernhandlaren inkom med en räkning för ringklockor, som uppsatts i buset. Gretven, sm både kan leta ut en provins och ett fel i en jernhandlares räkning, protesterade. Tror ni, gade han, att jag tänker taga klockorna med mig? Nej. När jag reser, skola klockorna förblifva qvar, der de behöfvas, och egaren af huset får betala er för hvad ni gjort. Men när värdinnan infann sig hos kamsleren, hade han att utstå en nästan lika svår dust som med de franska modehandlarne. Se bara på mattorna och det här illa handterade bordot! — Madame, ni kunde fått er ett komani soldater, ech i hvilket tillstånd skulle ert hus då ha varit? — Ja, men so bara hvilken skada man förorsakat mig, monsfeur. Jag slapp visserligen soldater, men det skall kosta flera hundra frank att reparera huset. — tMen, madame, ert bus är en hel förmögenhet; förändra ingenting; låt det vara alldeles sådant som det är, och amerikanarne skola trängas, för att se hvar fredsfördraget undertecknades, och ni skall alltid förtjena så mycket på att visa edra rum,