lemna åt dem ett styckadt fosterland och en statsskuld som skall hvila såsom en tung börda öfver deras barns barn. Och hvem vet? Hvem kan säga, om de känslor af bittert agg som nu fylla äfven allvarsamma och reflekterande sinnen skola öfverlefva några få år? Se blott hvilket skådespel Paris företer! Hvilken skarp ironi af ödet: öfver vår stora stads förnedring lyste en sol, som icke undanskymdes af några moln! Inuti staden äro alla allmänna lokaler tillstängda, gatorna äro tomma. Paris är för några få timmar en ödemark. Men begäret att se och höra sig är för starkt, och hela Paris skyndar snart ut såsom invånarne i en myrstack. När vi i dag betrakta boulevarderna och andra större trafikleder, erinra vi 9ss sagan om lady Godiva, uti hvilken berättas hurusom feodalherren på sin grefvinnas förbön gick in på att efterskänka en skatt, som han var berättigad att uttaga af invånarne i den honom underlydande staden, så vida hon åtog sig att fullkomligt oklädd rida genom samma stads gator. In strid uppstod i hennes inre mellan hennes medlidande med de tungt beskattade och hennes blygsamhet; slutligen förklarade hon sig sig villig att göra den fordrade uppoffriagen; men innan hon verkställde sitt beslut, skickade hon till staden en härold, hvilken vidtalade hvar och en af invånarno att under ridten hålla sig hemma och icke so ut genom fönstren, en begärar som alla ställde sig till sfterrättelse, utom en föraktlig person, hvilkens ögon, enligt sagan, bländades innan föremålet för hans lumpna nyfikenhet kom inom synhåll; och skatten blef upphäfd. Ack, ni parisare, som icke kunna motstå hvarker solen eller nyfikenheten, som skynda er att se på era besegrares blänkande pickelhufvor, likasom hade ni kämpat och blifvit slagna endast på lek, begrunden denna saga! Koromen ihåg att det är för att återlösa en af landets fästningar, för att köpa fred åt hela Frankrike som er stad underkastas denna ytterliga förödmjukelse. Sägen åt er sjelfva att det är Paris kropp som i blödande nakenhet föres omkring på en häst till allmänt beskådande. Öppnen icke era ögon, och må de som gifva efter för en sådan gudlös frestelse bli slagna med blindhet, och må deras ögon förtorka i sina hålor. Men ack, vi frukta högligen att vår befolkning alltid är densamma med alla sina fel och alla sina goda egenskaper; en befolkning, särdeles qvinlig till sin karakter, i stånd till den största heroism och på samma gårg i högsta grad svag, gående från det ytterligaste motstånd direkte öfver till den ytterligåste liknöjdhet och lika lätt förmådd till att låta sig dödas som till att gifva sig! Vi läsa just nu kejsarens af Tyskland depesch till konungen af Baiern, hvari han, efter det vanliga uttrycket af tacksamhet mot försynen, säger: så slutar ett ärofullt men blodigt krig, hvilket framkallats genom ett lättsinne utan like. Låtom oss tänka på detta hårda yttrande; och må vi ej längre vara ett lättsinnigt folk. :