Dagens Nyheter – 14 mars 1871, sida 3

denna i hannens ställe i buren. Undrande länge hvarför sången i buren tystnat, skulle fågelegarens förvåniog blifva ännu större, då han en vacker dag i buren finner två ägg, värpta under natten. Efter några dagars förlopp och sedan han satt fåglarne i hvar sin bur, kom han slutligen underfund med att hans f. d. gode sångare, hannen, värpte. — I högsta grad förvånad, omtalade han detta fenomen för en bekant, som kom till honom; denne såg på den märkvärdige kanariehannen och förklarade denne ovilkorligen vara en hona. Hona! utbrast vår man. Hona! Är det nu en hona! Måste väl så vara, men märkvärdigt är det i alla fall, ty hon har ta mig f-n varit hanne i två år! Gekså ett frieri. För omkring 30 år sedan hade en 29-årig bondson i Gloshed Thorsby socken i Kalmar län, af föräldrarne blifvit förnyade gånger uppmanad att fria till grannens dotter — en välgödd jänta med några tusen dalers förmögenhet — utan att denne funnit sig hugad efterfölja föräldrarnes välmenande förmaningar. Slutligen lät han dock öfvertala sig, fattade mod och började sitt trieri med stoiskt lugn så här: Våra sa att jä skölle gå hid å fraua (fråga) om du vell ha mäj; jä ska eda (äta) sura böner, sur kål, sur vassle, vära go ve barna, om de blir nåa. En åkareräkning. Poliskommissarien i Adolf Fredrik erhöll för en tid tillbaka en räkning af följande innehåll. (Anmärkas bör att en sappör, som funnits liggande redlöst öfverlastad å allmän gata ett par dagar förut, blifvit af tillkallad åkare körd till kasernen.) Notta An. Per. Kunli poliskammarn Debett An. (Dato) Kört en försupen sappörskar me femti procents förhöjning . . . . Rexd. En. 12 Stokhålm som ovan står Qvitteras (Namn.) Ödmjukaste ansökan. (Meddeladt Ulricehamns Tidning.) Till ledig annonserade orgtrampartjenst i Liare med alla de förmånerne, som pjutas af orgtrampare, får jag ödmjukast härmed be mig mäla få som sökande. Visst är ej jag så tung som de, som före mig blåst bäljarne, (en dufva ej jemförelse med storken tål — nej serratre ), men jag är högst behöfvande det tror jag hvem som vill kan se, ty alla små barn(duf)ungarne de be om bröd — hvad skall jag ge? Men blir jag orgeltrampare så — om ej allt vill gå på sne — jag komma skall på benene; och blåsa vill, det skall ni se, och det af alla krafterne till allmän, stor uppbyggelse. Derföro I röstegande ack, tag mig under vingarne! och hjelp mig till bälgtrampare, beder på det ödmjukaste jag Anders Dufva: sökande. Förut har en stor och grof f. d. soldat Josef Stork varit orgeltrampare.