Dagens Nyheter – 14 mars 1871, sida 3

begåfvo sig fem man in genom den något trånga ingången, sm var 4 fot bred och nog hög att tillåta en framåt sig lutande menniska passage. Icke utan en smula spökrädsla framskredo de försigtigt genom en 50 fot lång tunnel, som i horisontel riktning förde till sandkullens medelpunkt. Här stötte de återigen på en ny sten, som stängde vägen för dem. Då denna blifvit undanröjd, kommo de till en trappa, som förde dem 10 fot nedåt till en stor kammare, inhuggen i den klippa, som bildade sandkullens underlag. Denna kammare var 25 fot lång, lika bred och 20 fot hög, Här stannade upptäckarne, stumma af förväning öfver den förunderliga synen. Sedan de något hemtat sig, skredo de till en närmare undersökning af den märkvärdiga underjordiska kammaren, och funno de att golfvet bostod af en sorts glatt och hård sten. Vid lampornas matta sken kunde de se, att väggarne voro likasom öfversållade med inskriptioner och figurer, föreställande fåglar, träd, blommor och andra saker, allt inristadt i kalkstenen. På den södra väggen sågs en afbildniog af solen och derunder var afbildad en man, inhöljd i en sorts mantel, just i färd att stiga ur en båt och hållande en dufva i sin ena hand. Rummets tak pryddes af inristade stjernor ormar, vagnar 0. s. v. Allting var utfördt med den yttersta noggrannhet och tydlighet. På golfvets midt låg en stor, glatt stenhill, och då den blifvit upplyftad, visade sig för dem ett stort hvalf, som var fyldt med skelett at en okänd menniskoras, alla i sittande eller ståerde ställningar och märkvärdigt väl bibehållna. Allas ansigten voro vända mot syd vest. Vid hvarje skeletts sida stod en glaserad, skönt formad och särdeles väl arbetad kruka, fylld med en sorts gulaktig jord. En af krukorna undersöktes närmare och fann man på dess botten ben af djur samt lemningar af någon sorts animalisk substans, hvilken antagligen blifvit ditlagd i öfverensstimmelse med detta folks religiösa tro. Pilspetsar, stenyxor och genomborrade musselskal lågo i stor mängd öfverallt i grafhvälfningen. Skeletten voro uppställda i en halfeirkel och så, att det största, som mätte 7 fot 8 tum betanns i midten. Tänderna voro hvita och glänsande. I den utsträckta handen på ett af skeletten låg ett perlsmycke. Denna person hade antagligen varit en höfding och blifvit begrafven med särdeles storartade hedersbetygelser. Vid hufvudskålens-sida funnos två öronprydnader af musslor. Små bearbetade benbitar och kopparsmycken lågo spridda öfver golfvet. Vid fötterna af hvarje skelett syntes en fibrös massa, som antagligen var lemningarne af nedmultnade kläder, men som vid minsta vidröring föll tillsammans till stoft. Inga guldeller silfverprydnader kunde man finna, men väl redskap af koppar i mängd. Denna koppar är kanhända tagen från grufvorna vid Lake Superior, om hvilka man med säkerhet vet, att de voro bearbetade långt före den historiska tidsåldern, Sedan de tillräckligt hade besett denna dödens boning och hvalfvets gastlika invånare, gingo undersökarne ut igen och tillstängde ingången. Till hvilken menniskoras höra dessa skelett, hvilket folkslag har byggt dessa grafvar? Denna fråga torde kanske aldrig blifva besvarad. Men här upprullas dock ett nytt blad af forntidens historia, framlägges ett nytt bevis på den obestridliga sanniogen, att vi känna bra litet till vår verld och de folkstammar, som tärdades fram öfver jordens yta under dess tidigare dagar. Det berättas, att skeletten jemte de ihistoriskt hänseende mest intressanta föremålen blifvit förflyttade till staten Iowas institut för vetenskap och konst.