Dagens Nyheter – 14 mars 1871, sida 2

inträffade den olyckliga expeditionen till Ryssland, Napoleons fall, Wien-freden, och förbi var det med alla drömmar om seger och lycka. Nu kom den långa, långa fredsperioden för Danmark: den hetsige ynglingen fick tid nog att harmas öfver utt allt gick bakvändt för honom. Långsamt förgingo timmarne i exercisskolan och på Nörrefselled; den enda valplats den unge officeren beträdde var Dyrehaven och trakten deromkring, så ofta någon fältmanöver hölls; der fick han visserligen lukta krut, men af kulregnet spårade han intet. När han då skulle kommendera sina trupper till att storma batteriet som var uppfördt på kyrkbacken, kunde det ej annat än svida i hjertat på homom: var detta den storartade hjeltebragd, han skulle utföra, och hvarom han hade drömt så utomordentligt grannt i de lyckliga gossåren! Han var nästan färdig att önska att de dumma artilleristerna deruppe skulle ladda sina kanoner med stenar och skjuta på allvar, i stället för att fegt utrymma platsen, så snart hans soldater nalkades dem med fällda bajonetter. Då blef det gamla i sömn invaggade Europa ånyo väckt ur sin dvala: från det unga Hellas ljöd ett vildt, förtvifladt upprop till strid mot barbarernas tallösa skaror. Från alla Europas länder strömmade unga män tillsammans för att kämpa under det grekiska frihetsbaneret. Löjtnant Hjelm gjorde sig också redo härtill: Byron, den store Byron,