Dagens Nyheter – 13 mars 1871, sida 3

gade observera. SERNER Möte i Upsala rörande försvarsfrågan. (Från Digens heter referent.) Detta möte, som, på inbjudning af akademisko lärare, medlemmar af Upsala stadsfullmäktige och borgerskap samt rustech rotehållare från provinsen, hölls sistlidne lördag, var besökt af ett större antal personer än som beqvämligen kunde rymmas i Gillets stora sa Den största delen af deltagarne utgjordes vi af akademiska medborgare, men ett icke ringa antal af landtbrukare och borgare m. fl. hade jemväl infunnit sig. Till mötets ordförande valdes med acklamation professor Mesterton, som hade ställt sig i spetsen för inbjudningen. Den första fråga, som behandlades, var: Anser mötet vår krigsmakt till lands och vatten för närvarande vara i det skick, att landet med hopp om slutlig seger kan möta ett fiendtligt anfall och söka värna sin sjelfstä dighet Hr Lundegren, som först erhöll ordet, ville, att landets invänare, såsom vilkor för åtagande af ökad värnepligt, skulle fordra, det konungens rätt att börja krig och sluta förbund skulle öfverflyttas till riksdagen och att Norge, hvad försvarsverket beträffar, skulle, i förhållande till sin folkmängd, åtaga sig samma skyldigheter som vi, Det gagnade för t, menade talaren, ej mycket att rusta, ty idelse af krig vore alltid vårt försvar ckligt mot mäktiga grannar och kostade alltför mycket. Hr Delin: Åt hvem vill den föregående talaren spara sina penningar? Åt ryssar eller tyskar? (Bravo, bravo!) Svenska folket kan försvara sig. alla händelser det bättre att falla med ära vid försvaret af vårt land än att förlora friheten. Öfverstlöjtnant Lörngren delade hr Delins åsigt. Hr Eriksson: Pftersom den enfaldige äfven egde yttra sig i denna fråga, ville tal. säga, att han trodde på5bibeln, der det står: Den som tager till svärd, skall med svärd förgås. Det vore bättre att underkasta sig inkräktaren än strida. Hr Brunnberg ansåg regeringens armorganisationsförslag — krätva alltför stora uppoffringar af folket, och hr Bergqvist trodde icke, att vi behöfde befara något anfall; och vill regeringen ställa till krig, må hon då försvara sig bäst hon gitter! Professor Konungen bör behålla den makt att börja krig ete., som gafs honom 1809. Är fosterlandet för oss dyrbart, böra vi ock uppoffra något för detsamma. Landet skall lida mera af eu fiendes härjningar än deraf att dess söner använda en del at sin tid att bereda sig på motständ mot ink aren. Hr Lundegren ville ej, att vi skola visa tänderea genom att öka värt försvar, men blef ånyo tillrättavisad af hr Delin. Hr Eliasson (en odalman, som för sitt fosterländska tänkesätt vann mötets odelade aktning): Vi hafva fått friheten iarf at våra fäder och bi äfven lemna den åt våra barr, tBravo, bravo!) Vi landtmän ämna också försvara fosterjorden till sista man. På af ordf; framställd proposition blef frågan med enhi nej besvarad. Den andra frågan lydde: Fordrar icke det nuvarande osäkra politiska tillståndet i vär. dsdel, att riket utan vidare diöjmål sättes i försvarbart skick? Doktor Lindgrea, som nu tog ordet, yttrade bland annat: Försvarsfrågan bar med rätta dragit all uppmärksamhet på sig. Det resultat, hvartill man kommer med densamma, skall visa hvad värde svenska folket sätter på friaet och oberoende. För att få njuta freden måste vi vara färdige att strida. De vackra fredsdrömmarne hafva blifvit störda af kanonernas dunder. Att krig hotar, lär väl ingen neka, som har någon blick för de moln, hvilka finnas på Europas himmel. Tal, önskade framgång åt regeringens förslug. Ir Eliasson var fortfarande af den meningen, att ett starkt försvar borde organiseras, men ville indelningsvi ts aflyftning. Hr Nyström gillade regeringens förslag, men hr Brunnberg deremot icke. Akad. Hammarskjöld var hufvudsakligen af samma åsigt som professor Lindgren. Hr Carlström ansåg ett ökadt. försvar vara alltför dyrbart och trodde icke, att någon skulle anfalla oss. Frågan blef af mötet med nästan enhälligt ja besvarad. Den tredje frågan var: Anser mötet, att vårt landtförsvar bör hufvudsakligen grundas på allmän väroepligt utan rätt till lega och friköpving? Sedan daron Lagerbiing för sin del jakat härtill, förordade professor Säve och hr Delin den gotländsl a nationalförsvars organisationen. Ir Brunnberg menade, att de, som ega något, nog äro villiga att försvara sin egendom, men han trodde, att för den tjenande klassen var det likgiltigt, hvem som var dess herre (starka hyssjningar). Frågan besvarudes med ja. Den fjerde frågan, som hade denna lydelse: Bör deona beväringsarmå förses med stam, eller icke; och i förra fallet, bör denna stam vara värfvad, eller bör dertill användas vår rando indelta armå? delades i tvenne nemligen 1) bör beväringsarmån förses med stam eller ieke? och 2) bör denna stam vara fvad, eller bör dertill användas vår nuvarande indelta armå? Rörande den förra frägan yttrade grefve Saltza den åsigten, att en folkbeväpning utan stam är icke användbar, det hade de sista tilldragelserna i Fravkrike med blod skrifvit: baron Lagerbr.ny, major Lamdeberg, ötv.söjön. Törngres, br Iaundegren, hr Widman, prot. Save, hr Hägg och hr Nyström voro af samma mening, Hr Eiiasson deremot ville ej veta af någon stam, hvarken värfvad eller indelt. Studeranden Pottersson: Res i försvars