Dagens Nyheter – 13 mars 1871, sida 3

Tidningsöfversigt. 4Medborgaren yttrar i sitt senaste nummer: Främsta föremålet för den allmänna uppmärksamheten är fortfarande hos oss försvarsfrågan, i afseende å hvars lösving ej blott de sakkunnige inom och utom riksdagen, utan hela den stora allmänheten allt bestämdare dela sig i tvenne vidt åtskilda läger: indelningsverkets anhängare och dess motståndare. Att vår plats är på de senares sida, ha viredan vid flera tillfällen ådagalagt. Vi förkasta denna institution, ej mindre derför att den hvilar på en orättvisa, än äfven emedan den, enligt de mest framstående militärers intyg, är oduglig att utgöra kärnan i vårt försvar. Dess orättvisa har så mångfaldiga gånger blifvit framhållen och bevisad, att den numera borde vara i det närmaste obestridd. Också finnes väl ingen ens bland dess anhär gare, som icke medgifver, att indelvingsverket vid sin uppkomst var en orättvisa, men de förmena, att de nuvarande rustoch rotchållarne icke böra klaga öfver ett onus, som helt och hållet är fistadt vid jorden. Ja, ett sådant tal kan visserligen ta sig ganska bra ut på papperet, men i verkligheten förefinnes en massa omständigheter, som göra, att ett s. k. real-onus alltför känbart äfven måste törnimmas såsom ett personligt. Att nu upphäfva indelningsverket skulle, siger man, innebära en artig skänk till rust och rotehållarne och en oritt mot andra klasser. Få torde emellertid ifrågasätta ett upphäfvande utan aflösning, men skulle det väl vara en orättvisa? Dock, om man så vill kalla det, visar det blott, att en urgammal orätt aldrig kan regleras utan nya. Har icke vid upphäfvande af missförhållanden, sådana som slafveri, ståndsförmåner, skråprivilegior m. m., alltid högljudt ropats på orättvisor?