Dagens Nyheter – 10 mars 1871, sida 2

alla väpnade intill tänderna, och våra betjenter äro icke köpta af någon fiende. — Åh, jag tänker icke alls på de faror som möjligen hota oss... Men Eva... hon är kanske nu ett rof för den förfärligaste OrO ... — Så mycket bättre, så mycket bättre, Gabriel! Föreställ er med hvilken outsäglig glädje, med hvilken hänförelse ni skall: bli mottagen vid er återkomst! — Edvard, vi komma aldrig fram på det här viset. Vägen är uti ett fasligt dåligt skick. Se der följden af stormen som rasade härom natten. Vi få lof att påskynda farten, min vän. Om vi skulle spänna äfven våra hästar för kärran? — Derigenom skulle vi endast förspilla tid; hästantalet är tillräckligt, och med ett sådant väglag kan det icke gå fortare än det går. HSnart komma vi fram till slätten. Ni får icke glömma att det är en törnestig som leder till paradiset. Gabriel svarade icke; och han förblef mycket länge tyst, fördjupad i den tanke, hans väns sista ord inneburo. Man hade nu hunnit till den tid på dygnet, då gästerna i Evas hem plägade draga sig tillbaka till de åt dem anvisade rummen i husets öfre våning. Man iakttog det indiska bruket att gå tidigt till sängs för att kunna vara uppe om morgnarne under de herrliga