Dagens Nyheter – 9 mars 1871, sida 2

festmåltiden. Åsynen af de genom dem dödade tvänne tigrarne, som lågo utsträckta på marken, syntes ej göra något intryck på de öfriga. Men sedan Gabriel trakterat det glupska sällskapet med ytterligare ett par kulor, gjorde vilddjuren ett-gemensamt anfall, dock efter ett ögonblicks tvekan, varunder de sågo på hvarandra, likasom höllo de råd. De rusade alla mot deåno fräcke fiende, som hemsökt deras egor och, ehuru ensam mot många, djerfdes söka göra dem ett så rikligt byte stridigt. Efter att på alla sidor ha mötts af de hvassa taggarne, som voro starkare än deras tänder, drogo de sig tillbaka ursinniga och under ett förskräckligt rytande. De erhållna såren uppretade dem ännu mera mot denne orubblige fiende af jern; gång efter annan trodde sig den unge jägaren vara i en kiosk, hvars väggar voro beklädda med tigerhufvuden, uppblåsta af vreden, vidunderliga, blodiga och med tvänne eldkol till ögon, hvilka gnistrade likasom det glödande jernet under hammaren. Den kraftigaste anledningen till att rysa gafs då Gabriel kände yttersta ändan af en tigersvans vidröra sitt ansigte; denna omständighet syntes nemligen bevisa, att en bresch var gjord, att fästet icke var starkt nog, och att jägaren således ej kunde vara säker om att undgå de hotande käftar af hvilka han på alla sidor omgafs. Vid denna vändning i det ohyggliga dramat hade emellertid Gabriel — lik den tappre