Dagens Nyheter – 9 mars 1871, sida 2

RP men ovane matrosen, som darrar vid första kanonskottet men ler vid det andra — redan återvutinit hela sin kallblodighet. Han lät det ena böss-skottet följa tätt efter det andra, utan alt räkna dem, och han märkte snärt att modstulenheten nu flyttat sig öfver på fiendens sida. Djuren darrade i sin tur, likasom hade de insett att de förde en vanvettig strid mot en högre makt. Redan begynte de försigtigare återvända med afmätta steg till sina hem bland klipporna, derunder kastande en och annan vyredgad blick tillbaka på krigsskådeplatseu. De sårade gingo med synbar möda för att söka skydd bakom några buskar, der de lade sig ned och slickade sina sår. Endast några få, de mest glupska och djerfva, uppehöllo sig ännu en stund vid oxarne, hvilka nu voro slitna i stycken, och besvarade med ett argt rytande hvarje mot dem riktadt skott som förfelade sitt mål; försedde de sig med hvar sin bit, af oxköttet, som de förmodligen ansågo rådligast att äta upp på ett mindre farligt ställe, ty de afligsnade sig efterhand, förande med sig sitt byte. Ändtligen fick Gabriel tid att andas. Han hörde och såg huru vilddjuren drogo sig bort; och de som ännu stannade i hans närhet läto honom genom hesa rosslingar förnimma att de i vredesmod kämpade med döden och icke mera voro i stånd till att göra någon skada Emellertid laddade Gabriel ånyo alla sina bössor, ty en förfärlig tanke vaknade hes honom