Dagens Nyheter – 7 mars 1871, sida 1

Då helt den stridbara manliga befolkningen är krigstjenstskyldig, kunde man ju derur bilda elitkårer af raska och dugliga unga män, som mot någon pekunier ersättoing förbunde sig att exercera en viss tid årligen, såsom nu de indelta regementena; derigenom kunde man snart bilda en stam, lika god som den nuvarande. Till garnisonstjenst i Stockholm m. fl. ställen kunde ju några värfvade regementen användas. Artilleri och kavalleri torde äfven bäst kunna anskaffas genom värfning. fningstiden för massan af befolkningen torde ej kunna utsträckas längre, än hvad det kungl. förslaget bestämmer; men man kunde på samma gång införa en obligatorisk skarpskytte-exercis, ordnad på hvarje ort, med hängeende till afstånd och folkmängd, och hvari en och hvar, som ej kunde förebära giltiga hinder, nödgades deltaga, sarot införa ordning och disciplin, så att allt sjelfsvåld blefve bavunlyst; då torde på detta sätt en öfvad och krigsduglig nationalbeväpning snart nog kunna åstadkommas. De, som vore hå gade och kompetenta att taga någon befälsexamen, kunde erhålla en aflöning af 2 å 300 rdr årligen, och sålunda torde tillräckligt befäl, (åtminstone underbefäl) kunna erhållas. De förebråelser och tillmälen, hvilka riktas mot dem, som ej anse det med sitt samvete öfverengstämmande att offra tjogtals millioner på det föreliggande förslaget roed dess orubbade indelningsverk, torde således ej vara på sin plats; och de jemförelser, man gör emellan Carl den tolftes tidehvarf och vårt, bevisa endast, att äfven på den tiden funnos hofpoeter och lismare, hvilka upphöjde till skyarne allt, som utgick från högsta ort, och framställde alla dårskaper, som kommo från detta håll, såsom höjden af visdom och endast åsyftande fäderneslandets sanna väl. Dessa uppmuntrade naturligtvis folket både på vers och prosa att uppoffra både sig sjelf och sin egendom, för att nära lågan på den kungliga ärelystnadens zllt uppslukande bål. Majestätets glans bländade då mera än nu, och kungligheten framstod på den tiden, inför det inskränkta undersåtareförståndet, såsom ett medium mellan gudomen och menskligheten, så att det ej torde förundra, om då, mera än nu, den enskilde lät krossa sig under den kungliga triumf: vagnen, med samma fromma tro och saliga bhävryckning, som den rättrogne hinduen, då han kastar sig framför de breda, allt förkrossande hjulen af hans afgud Jaggernauts rullande tempel. H—