Dagens Nyheter – 2 mars 1871, sida 2

Riksdags-Nyheter. Båda kamrarne hade i går förmiddag sammanträde, hvarvid beviljades: Deceharge för bankofullmiktiges förvaltning. Ionan beslutet fattades försiggick emellertid i första kammaren en längre diskussion mellan hrir J. J. Ekman, v. Ehrenheim, Wallenberg, v. Schwerin och G. af Ugglas, hvilka visserligen alla tycktes medgifva, att bankofullmäktige varit i sin fulla rätt, då de sistlidet år nedsatt invexlingspriset på caroliner, men dock ej kunde undgå anmärka, att denna nedsättning betydligt hindrat spridningen af detta myntslag samt på grund häraf fördröjt myntreformen, samt hrr Stockenström, Fåhrus, Nordström, Rydqvist, Wern och af Skogman, hvilka togo bankofullmäktiges försvar med hänsyn till nämnda nedsättning. Bankovinstens användande förekom äfven i båda kamrarne, hvilka i denna fråga — efter hvad man på förhand med säkerhet väntade — fattade olika beslut, enär den första med 78 röster mot 7 bifallit bankoutskottets på den förseglade sedeln fattade beslut, att hela 1870 års vinst må under 1872 för statens allmänna behof användas, hvaremot den andra utan votering beslutit i enlighet med den af kammarens samtliga utskottsledamöter afgifna reservation, att 25 procent af vinsten skola åt banken reserveras. Ingen talare i andra kammaren uppträdde för att försvara utskottet, emedan sannolikt ingen ville tala för döfva öron; för bifall till reservanternas förslag uppträdde deremot hrr C.J. Bengtsson, Lyutkens, Hans Larsson i Flästa, Häggström, C.A. Jönsson, Uhr, Törnfelt, Ola Månsson, Carl Ifvarsson och Dufva. Slutligen ogillade andra kammaren i enlighet med dess tredje utskotts hemställan väckta motioner: af hr Johan Jönsson om kronobrefbärings-besvärets lyftande från jordbruket, samt af hr Sven Nilsson i Efveröd, om förändring af legostadgans bestämmelse rörande tjenstehjons fyttningstid. Chefen för civildepartementet, hr statsrådet Bergström, lemnade vid början af sammanträdet i andra kammaren svar på det spörsmål, som hr Ehrenborg framställt och för hvilket vi förut redogjort. Som vära läsare erinra sig, önskade interpellanten få en förklaring ötver huru regeringen vid förekommäånde fall tyder kommunallagarnes stadgaude om kom: munernas egna behof och gemensamma hushällsangelägenheter. Hr statsrådet anmärkte till en början att interpellationen föreföll mindre lämplig, såsom till formen alltför obestämd. Då den emellertid besvarades, ville talaren dermed visa sin uppfattning af en konungens rådgifvares ställning till representationen, isynnerhet till den kammare, hvaraf, såsom i förevarande fall är förhållandet, rådgifvaren är ledamot; men talaren reserverade sig mot den åsigten, att hans beredvilliga tillmötesgående i detta fall skulle för framtiden betraktas som ett prejudikat, med stöd af hvilket enskilda representanter skulle anse sig berättigade att till regeringens ledamöter framställa frågor i hvilka oträngda mäl som helst. Särskildt erinrade talaren om grundlagens stadgande, att ingen särskild embetsätgärd får dragas in under riksdagens diskussion. : I afseende å sjelfva den framställda frågan, hade talaren så nyligen tillträdt sitt embete som statsräd, att han hade alla de mål i så friskt minne, hvilka gifvit honom tillfälle att tillämpa kommunallagens stadgande i förevarande fall, att han skulle kunna redogöra för dessa mäl. Han kunde ock hänvisa till den prejudikatsamling, som för hvar och en är tillgänglig och hvilken tillkommit under så lång tid, att sex riksdagars konstitutionsutskott haft tilifälle att öfver dithörande åtgärder döma. Någon anmärkning hade från det hället icke blifvit gjord. Sedan talaren underkastat interpellantens motiver en kritisk granskning, derunder han protesterade mot den åsigten att kommunallagarne blifvit på något sätt inskränkta af den sedan deras utgifniog ändrade regeringsformens hithörande 22, samt fist uppmärksamheten på att, hvad undervisningsfrägor beträffade, lagstiftaren noga uppdragit gränsen mellan den borgerliga kommunen och den kyrkliga församlingen, till hvilken senare undervisningsangelägenheterna höra, kom han till hvad som uppenbarligen, ehuru icke utsagdt, var orsaken till interpellationen, nemligen frägan om kommunikationsväsendet. Detta är, enligt talarens öfvertyg else, till stöd för hvil. ken han citerade 2 22 i landstingsförordrin. gen, en kommunalangelägenhet, KommunikaTinmmnnwna Hen mm It ten vc