den och låtit den qvarstå uti pagoden i Bangolore, dit han kommer två gånger om året för att se och helsa på densamma. En äkta engelsk nyck! Jag var okunnig om detta förhållande, och troende att Lakemi kunde tagas som god pris af hvilken resande som helst, lyftade jag ned bilden från dess piedestal och placerade den på en kärra, dragen af två oxar. Jag tänkte redan med ieke ringa tillfredsställelse på den tacksamhet jag skulle komma att röna af alla för museet intresserade vetenskapsmän, då — sir Wales infann sig för att aflägga sin första hyllningsvisit under: året hos Lakemi. En ganska liflig tvist uppkom oss emellan, hvarefter en duell på pistoler egde rum i pagoden. Jag hade till vittne bilden af Varahavataram; sir Wales vittne var en annan gudomlighet, Matsyavataram. Sir Wales fick en kula i axeln, som likväl endast berörde den köttiga delen af denna. Intagen af medlidande, gaf jag honom Lakemi tillbaka och uppställde sjelf bilden på dess gamla piedestal. Han bevisade sedan för mig att han och ingen annan var skönhetsgudinnans laglige egare; jag bad om ursäkt, och vi skildes åt som de bästa vänner. — Nå, än ert andra äfventyr, herr Klerbbs?. — Det andra är en hemlighet. — Ah! ni har hemligheter för era vänner, herr Klerbbs; det är inte bra. — Jag! ... Nej, jag har icke alls några