Dagens Nyheter – 28 februari 1871, sida 1

parti af den gudomliga taflan: en natt i Tinnevely. Vår unge vetenskapsman såg bort från detta parti, i det han anklagade naturen, som alltid låter någon mörk fläck störa intrycket af dess skönaste azur, och som uppenbarligen finner ett nöje uti att synas ofullkomlig, fastän hon i sjelfva verket icke är det; men efter en stund kastade han åter ögonen på denna sida af sjön, härvid lydande den besynnerliga instinkt som drifver menniskan att se och tänka på allt hvad som bedröfvar henne, och som å andra sidan jagar henne bort från hvad som ler emot henne. Genom att låta sin blick intränga i denna mörkrets afgrund trodde han sig upptäcka vissa rörelser bland löfven, som icke syntes vara att tillskrifva ett oskäligt djur, utan snarare buro vittne om den beräknande försigtigheten hos en förnuftig varelse. Plötsligt lät brakandet af en gren som afbröts höra sig, och ett menniskohufvud stack fram öfver mörkrets gränslinie, aftecknande sig mot taflans mildt belysta azurblå bakgrund. Gabriel återhöll andedrägten och förblef orörlig sem en staty med ögonen oafvändt fästade på denna sällsamma apparition.. Natten gifver föremålen en storlek, som ofta icke är den rätta; också syntes det hufvud, som nu visat sig, i Gabriels ögon ofantligt stort. Han tänkte att det möjligen tillhörde en elefant, och hans själ, som Nyss EVA, BERÄTTELSE FRÅN INDIEN. 14.