Dagens Nyheter – 27 februari 1871, sida 2

sorgsenhet förmärktes i hennes ansigte; men detta uttryck tycktes å andra sidan kämpa mot ett leende svårt att återhålla. På hennes ögon kunde man icke se att hon gråtit mycket; de hade samma förtrollande glans som förr. tDå hon inträdde i salen, begynte genast alla fåglarne sjunga ech flaxa med vingarne af förtjusning. Detta bevis på tillgifvenhet från de små djurens sida tillskyndade henne synbarligen en obeskriflig förnöjelse. SJag såg häraf tydligt att hennes sorg icke var af alltför intensiv natur; jag såg att jag icke behöfde förtvifla. Jag väntade att hon skulle tala till mig, jag brann af längtan att få höra hennes ord, och dock drog jag mig tillbaka bland betjeningen, som stannat vid dörren. Hon satte sig och aftog sin hufvudbonad. Härefter fattade hon en solfjäder samt bad oss, hennes svåger och mig, taga plats vid sin sida. Jag lydde helt mekaniskt. En i närheten varande spegel upplyste mig om att en ytterlig blekhet utbredt sig öfver mitt ansigte. Det var mig omöjligt att reda mina tankar och beherrska de känslor, som våldsamt uppskakade mitt inre. — Min herre, sade hon till mig, jag har med otålighet afvaktat dett. tillfälle att för er uttrycka min tacksamhet för ert ädla boteende under den olyckliga jagten och min