Dagens Nyheter – 25 februari 1871, sida 2

fattades henom kraft att fly. Han var slagen i bojor... Att se en ung och vacker qvinna i någon borgerlig boetad i Europa, att tillbringa en afton i hennes trånga hem, att lemna henne och nedstiga utför en mörk, tvär och smal trappa, att tänka på henne sedan man kommit ut i regnet på gatan, och att glömma henne den följande dagen — allt detta är lätt gjordt och någonting som, snart sagdt, hvarje man har erfarit. Men, i likhet med Prometheus lefver, pånyttfödes oupphörligt den kärlek, som väcktes till lif vid ewvt gästabud, en herrlig afton midt uti ett okändt, af klara stjernor belyst, förtjusande landskap, midt ibland vällukter som uppstego från jorden till himmelen, midt ibland blemmor som smekte en gudashön qvinnas böljande lockar, med ett ord midt under förhållarden som för några korta stunder lyftade er högt öfver denna verldens krassa verklighet och gåfvo er en aning om den öfverjordiska sällheten. Ett sådant minne utplånas icke. Alltid under långa timmar af ledsnad föres tanken tillbaka till detta gästabud, dessa stjernor, dessa blommor, allt detta hoerrliga hvilket likasom sammansmälter och uppgår uti den älskade qvinnan, härigenom ännu mera höjande henne inför det passionerade ögat, så att hvarje annan qvinlig varelse synes endast såsom en löjlig skugga af denna drottning, hvilken i sig innebär all jordens och himlens glädje.