Dagens Nyheter – 25 februari 1871, sida 2

Gabriel, nu ensam herre i Mounoussamys villa, var öfverallt omgifven af föremål som påminde om den frånvarande, dyrkade qvinnan. Således gjöts ständigt ny olja på den äfven för öfrigt obeskrifligt lifliga elden. Evas svåger, den hederlige Talaiperi, sade ibland till Gabriel, då han kom från Madras på besök i villan vid sjön: — Vi äro verkligen otröstliga öfver att icke kunna bereda er några förströelser, några landtliga nöjen; men ni fattar bättre än någon vår belägenhet; husot är försänkt i sorg. Jag hoppas dock att tiden, denna Gud som helar alla sår, skall åt er, likasom åt oss medföra gladare dagar. Ni får emellertid icke mista tålamodet; utan lofva att stanna, för att tillbringa några angenäma månader i skötet af vår familj och i kretsen af våra vänner. Gabriel svarade att denna ensamhet behagade honom mycket, att han derunder hade ett förträffligt tillfälle att öfverlemma sig åt sitt favoritnöje, jagten, och att han dessutom var i besittning af två goda medel till ledsnadens fördrifvande; dessa medel voro: att studera och reflektera En dag erhöll Gabriel ett så lydande bref från Klerbbs: Trankebar, juni 18—. Min käre Gabriel! CJag har ännu icke haft den lyckan att finna Malabarernas historia. Jag vill tillstå