Dagens Nyheter – 24 februari 1871, sida 2

uppäten af en varg. ————r rs Skandinaverna i Paris. Från en dansk i Paris har Dags-Telegrafen mottagit ett bref, i hvilket han först skildrar den nöd, som befolkningen i Paris led mot slutet af januari, men som denna del af brefvet ej innehåller något för våra läsare nytt, förbigå vi densamma och återgifva sista delen af brefvet, hvari skildras de i Paris qvarblifna skandinavernas belägenhet under cererningen. Det heter derom: Då det blef klart att Paris skulle komma att belägras, afreste derifrån en stor del af de skandinaver, som vistades der, men en mängd, som antingen voro gifta eller saknade respengar, måste stanna qvar, och en oeh annan väntade väl icke heller att belägringen skulle bli långvarig, då ju regeringen oupphörligt förklarade, att en lång inneslutning var en omöjlighet. Men vi, som qvarstannade, befunno oss snart i en högst obehaglig ställning. Verkstäderna stängdes och man arbetade endast på befästningar och krigsmateriel, men dertill bagagnades endast fransmän. I följd häraf bestormades alla de utländska sändebuden med ansökningar om understöd, och hvad särskildt de svensk-norska och danska sändebuden beträffar, lemnade de 1 frank om dagen åt gifta och !la frank åt ogifta personer), liksom de också af enskilda medel gåfvo betydliga understöd. Under den starka stegringen af prisen på alla lifsförnödenheter var detta emellertid långt ifrån tillräckligt, och då intet understöd kunde fås från hemmet, måste andra utvägar tillgripas. I slutet af september sammanträdde derför skandinaverna, och bokbindaren F. N. Behrend åtog sig att organisera en understödskomitå till belägringens slut. Redan följande dagen erbjödo sig flera högsinnade män att lemna bidrag, på det att understöd måtte kunna börja utdelas. Tre män hade isynnerhet visat sig uppoffrande i att bidraga med penningar och att hvar tredje dag utdela lifsmedel, nemligen bankiren HE. Levy och grosshandlarne HK. och A. Hoskjzer; de ha under hela belägringen nästan betalt allt, som utdelats. Den danska läkaren Arendrup, sem har varit anställd vid österrikiska ambulansen, har, oaktadt hans tid der var mer än upptagen, lemnat läkarehjelp åt de skandinaver, som deraf varit i behof. Det skall kanske öfverraska er att höra, att icke ens under dessa förhållanden förgick julaftonen utan att den sedvanliga årssammankomsten hölls. Rätterna voro i år risgrynsgröt, kokt i vatten, och pastejer med kött af elefanter och björnar från zoologiska trädgården. Som deltagarne medförde sina familjer, var till och med en julgran anordnad. Under festen uttalades varma tacksägelser till danska gesandten, hr Moltke-Hvidtfeldt, samt hrr Levy, E. och A. Hoskjer samt Behrend för deras uppoffrande verksamhet under belägringen, och det hopp uttalades, att arbetarne nästa jul måtte kunna se sina välgörare såsom sina gäster. Framemot slutet at belägringen växte naturligtvis nöden, och i de flesta familjer rasade farliga sjukdomar, som man icke hade medel att lindra, och i fölid häraf stodo de skandinaviska arbetarne vid belägringens upphörande utblottade på allt och i högsta behof af hjelp från hemmet, så mycket mer som landsmäns understöd då naturligtvis upphörde. Om våra landsmän i Paris skrifves i ett bref till Göteborgs-Posten af den 7 febr. Nästan samtliga mairerna härstädes ha icke kunnat lemna någon hj2lp åt utländningar, så att, om icke vår minister stannat qvari Paris, det skulle sett ganska mörkt ut för de våra, emedan inga förmögna landsmän f. n. finnas härstädes. Legations-sekreteraren kerman: har verkat mycket godt icke allenast för svenska arbetare, utan äfven för alla landsmän, och det är för mig en kär pligt att omnämna den stora välvilja och det förekommande sätt, hvarmed såväl han som attacheen grefve Tiewenhaupt bemött alla, som varit nödsakade att söka legationen. Att denna icke kunnat till fullo tillfredsställa allas behofver, låter lätt tänka sig, då man vet, under hvilka förhållanden vi här lefvat under nära 5 månader. Att alla äfven äro i största behof af både det ena och det andra, är jemväl tyd7) Svensk-norska regeringen hade för sådant indamål ställt omkring 10.000 frank till sitt sände