Dagens Nyheter – 23 februari 1871, sida 3

UUVVAV VALA vv VÅLlQ VIlVvl UdBVU GUPAvV YISMUJUL, som till följe af den ovanligt stränga kölden råkat förirra sig ända ned till gränsen af den stora skånska slätten. Efter ett ifrigt förföljande upphanns slutligen besten, och fem välrikta le skott fällde honom till marken; men då det sällsynta jagtbytet blifvit i triumf hemfördt af de öfverlyckliga jägarne, betanns det att dan glupande ulfven ännu var vid lif, hvadan det ansågs nödvändigt att med en yxa gifva honom dråpslaget. En mängd nyfikna infunno sig nu för att få se det märkvärdiga djuret, och bland dem en skomakare, som erbjöd sig att köpa det för 10 rdr, hvilket anbud dock med stolthet afböjdes. Efter förloppet af en vecka, oeh sedan jägar: e, med ledning af ett i Berlins naturlära befintligt träsnitt, gjort sig fullt förvissade om, att djuret var ett varglo, afreste de med sitt byte till S:t Olof, för att i vederbörlig ordning och i form af skottpenningar erhålla belöningen för sin raska bedrift. På S:t Olofs bygata blefvo de emellertid uppehållna af en talrik skara nyfikna, som nödvändigt ville se odjuret och höra berättelsen om dess dödande, då bland andra äfven landtbrukaren Jöns Olsson i Frörum kom tillstädes, för att se hvad som var å färde. Vid åsynen af föremålet för den sapande hepens undran, upptäckte han genast att den förmente vargen var — hans egen trogna, präktiga hund Fylax, som ungefär en veeka tidigare spårlöst försvunnit. Att de kort förut så stolta jägarne återvände till hemmet med betydligt förlängda näsor, lider icke minsta tvifvel, lika litet som att den köplyste skomakaren blef särdeles förtjust öfver att hafva sina 10 rdr i behåll. Olyekligt miesförstånd af ordet NI. En i sin tjenstgöring kanske något för dryg stadstjenare antastade i Skara en afton några ynglingar vid förhållandet af en serenad för en annan kamrat. En afynglingarne tilltalade honom då med det vackra tilltalsordet Ni. Tjenstemannen, som sade sig i Stoekholms förnämare kretsar hafva fått lära, att genom tilltalandet med ordet Ni, man ville säga detsamma som fähund eller något ännu värre, blef ytterst uppretad, och följden blef, att den stackars missförstådde yngliegen fick för sitt oqvädingsord göra sällskap till vaktkontoret, hvarifrån han dock ef. ter föreslående att tillkalla fiskalen genast utsläpptes. Delinqventen säger sig dock efter den betan helt och hållet antaga ni-reformen, men önskar tillika att icka hans välmenande Ni vidare må utsätta honom för ett dylikt obehåg. En räkneuppgift. En person i Bergen har tillställt Bergens Tidende följande intressanta beräkning: Hvad är 8 millioner frank? Det är åtta tusen millioner silfvermynt, af hvilka 100 gå på ett norskt skålpund; hela vigten blir således 80 millioner skålpund eller 40,000 tons. Det stora ångfartyg, som af rederi i Bergen blifvit bestäldt i England för resor på Amerika, blir af omkring 2,500 tons drägtighet; detta tartyg skulle således göra 16 resor med full last, för att frakta Bismarcks krigsomkostnader från Frankrike till Preussen. Låtom oss för ro skul! räkna; blodspenningarna! Jag är rapp i fingrarne och skall ej knussla på arbetstiden, som jag bestämmer till 12 timmar i dygnet utan hvila eller afbrott för måltider. Jag räknar 100 frank i minuten, 6,000 i timmen oci 72,000 i dygnet. Jag må väl sluta snart, om jag börjar genast? Ah ja — år 2176! Var så god och räkna efter! En bomde i närheten af Göteborg hittade nyligen under gräfning på åkern några mynt, slagna under Carl XI:s regering. Förtjust öfver fyndet, skyndade han till Göteteborgs museum och erbjöd der myntkabinetnet sin skatt. Ett bleklagdt nej följde på hans anbud, ty kabinettet egde af dessa, i och för sig sjelfva, föga sällsynta mynt dubletter i åtskilliga omgångar. Skattgräfvaren smälte förtreten och begaf sig upp på landskansliet, hembjudande hittegodset k., m:t och kronan till inlösen. Förgäfves! Men nu förlorade han koncepten, kastade melankoliska blickar på mynten i den högra handen, under det han med den andra ref sig i håret och utbrast, läggande sin själs innersta tankar i ljugan dag: Ja, va de inte de ja trodde, dv va för gamla! Kort och godå. I Åbo bofrätts annaler finnes, bland annat, införd en borgmästaren i den lilla finska staden Nådendabl på 1600talet affordrad förklaring deröfver att han uraktlåtit inkomma med underställningshandlingar, rörande en till lifsstraff förfallen person. Borgmästaren, en gammal major, hade nemligen en dräng, en gammal kamrat från krigen. Denne blef en dag, då han höll på att hugga ved, så uppbragt på en käring, som otredade honom, att han med yxan genast dräpte henne. För detta dråp ställd inför rätta dömde borgmistaren-majoren sin trogna kamrat och tjenare, först att mista lifvet, men denna dom gick honom så djupt till hjertat att han genast förvandlade straffet till 40 par spö, vid hvilkas utdelande borgmästaren gjelf fungerade såsom profosa. Då två par blifvit på föreskrifvet sätt applicerade, blef borgmästaren ytterligare så hjertnupen aw han befallde profossen att utdela de återstående rappen — med hela knippan på en gång. Hela förklaringen öfver detta förfarande var af denna lydelse: Dömmer som förstår, skrifver som kan, kommer som hinner. Af tralla nna aw frasda kasa nvn