Dagens Nyheter – 22 februari 1871, sida 2

Alla Arabiens parfymer skola ej förmå att gifva denna hand en angenäm doft. Andra vittnen, tillhörande olika europeiska nationer, ha endast på långt afstånd närvarit vid den olycklige nabobens mord. Vi ha ej ansett nödigt att kalla dem hit. De säga att de ingenting sett och att de ej ha något att anföra hvarken för eller emot de anklagade. Nåväl! jag försäkrar att den tystnad som iakttages af dessa curopeer, hvilka sedan länge tillbaka stått i vänskapligt förhållande till de anklagade, är mera bevisande än de fjorton indianernas vittnesmål. De figs, och dock ropa de, såsom Cicero skrifver. Jag kan icke med tystnad förbigå en annan vittnesberättelse, som innehåller mycket, ehuru framställd i kortfattade ordalag, såsom Hindostans lärde i allmänhet älska att uttrycka sina tankar. Den vise brahmanen Syaly har för eder skildrat det tillstånd af fysisk och moralisk förnedring, hvari han fann de anklagzade, då de i mörkret infunno sig i hans hus och bådo om gästfrihet. Huru! dessa män, som synas såväl ha kännt till trakten, andveko den vackra boningen vid sjön! Endast en mindre bergshöjd skiljer Mounoussamys hus från brahmanens. Hvarför gingo de ej dit, hvarest de förut gästat? Om de varit oskyldiga, skulle de, likasom de öfriga i jagten deltagande, redan samma afton då den sorgliga händelsen timade, ha infunnit sig hos den sörjande enkan. Men i stället irradoe de omkring i obe