Dagens Nyheter – 22 februari 1871, sida 2

bodda nejder, för att undvika anklagande blickar; och om rättvisan icke så fort hunnit de brottslige, skulle de förmodligen hå skyndsamt begifvit sig till Pondichery samt derifrån färdats öfver oceanen, för att begrafva sin vanära i något aflägset land, der de icke kurde nås af vår lags straffande arm. Deras brottslighet är sålunda till fullo ådagalagd. Vi måste visa våra landsmän hinduerna, att rättvisan är lika för alla. Vi böra vara lyckliga öfver att kunna säga, det uti ifrågavarande fall rättvisans fordringari allo öfverensstämma med cen förnuftig politiks. Jag öfverlemnar alltså utan fruktan, högt aktade domare, dessa tvänne män i era händer; det kan icke vara tvifvelaktigt, hvisken dom ni komma att fälla. Och du, olycklige indian, du som i öknen träffade kristna menniskor, grymmare än Asiens vidunder, må din ande hvila i frid! Ditt utgjutna blod skall varda hämnadt!4 Så lydde ord för ord åklagarens tal, hvilket syntes göra ett lifligt intryck såväl på åhörarne som på domstolen, De bida anklagade iakttogo en värdig hållning, hvilken allmänt betraktades såsom ett vittnesbörd om oförsynthet och förhärdelse. Brettmålsdomaren, hvilkens öfvertygelse relan stadgats, tog på sig en välvillig min och sade till de anklagade: — Innan jag ger er försvarare ordet, vill