Dagens Nyheter – 21 februari 1871, sida 2

deras händer blodiga, deras kläder sönderslitna, såsom mördare de der länge kämpat med sitt effer, och han fullde tårar öfver Mounoussamys död; ty han hade altid, sade han, hyst varm vänskap för denne sin granne. Slutligen fingo äfven de båda aradu-Uuren berätta hvad de hade att förmäla. De sade att de sett de båda anklagade sysselsatta med att inrätta en koja åt sig i skogen och att dena ene gifvit dem en piaster, tydligen för att dermed köpa deras tystlåtenhet. Härpå steg allmänna åklagaren upp och talade som följer: : — Om någonsin ett brott varit till fullo bevisadt, påtagligt, klart såsom den sol hvilken lyser oss, så är det helt visst det nu här ifrågavarande. Ni ha hört de öfvertygande vittnesmålen, och äro alla de personer som afgifvit dessa fullt trovärdiga, om icke genom sin samhällsställning, så mycket mera genom sin karakters renhet och sin obekantskap med allt hvad förställning heter. Man får icke glömma Blakstones goda råd: Se på vittnets ansigte och icke på dess kläder. Jag ser först tolf jagtbetjenter, hederliga och arbetssamma tjenare, som säkerligen ej kommit öfverens om att enhälligt vittna mot de anklagade, och som, under det de begråta sin husbondes död, helt visst icke skulle vilja hämnas densamma genom att bringa olycka öfver tvenne oskyldiga, för dem okända personer. Jag ser vidare två rika köpmän, söner af dessa lyckliga länder,