F UR — Bra, mycket bra, Gabriel! Före solnedgången skola vi ha en stuga... Ni suckar, Gabriel; låt höra hvilken svart tanke vaknat i er själ. — Ack, min vän! Jag suckar då jag tänker på att lyckliga menniskor finnas, som i detta ögonblick promenera på Boulevard Italien i Paris, som dricka likörer hos Tortoni, som läsa affischer på husknutarne, som dinera å förträffliga restauranter!... Och vi... Vi! — Vi... vi, Gabriel? O, jag skulle ej vilja byta med dessa lyckliga, om hvilka mi talar! Städerna tråka ut mig... Deremot är det angenämt att grundlägga en stad. Gabriel lät höra ett klingande skratt, som genast upprepades af mångfaldiga ekon. De båda resande upphörde med sitt byggnadsarbete, och nu begynte de skratta så mycket de förmådde, för att försätta ekot i bästa möjliga humör. Detta utbrott af pglädtighet, hvarunder menniskorna och naturen så att säga skämtade med hvarandra, skulle måhända ha bhfvit långvarigt nog, så vida ej till de begge vinnernas öron trängt klara toner, de der tycktes komma från en cittra eller något annat liknande instrument. Klerbbs och Gabriel fattade sina bössor och förblefvo sedan en stund orörliga som statyer. Tonerna kommo allt närmare och de tycktes blanda sig med en melankolisk sång. Snart blefvo tvenne indianer synliga på några få stegs afständ, klädda i långa, hvita lifkjortlar och bärande