Dagens Nyheter – 18 februari 1871, sida 2

stämdt skulle jag nu äta upp ett helt lejon, om jag bara hade något... — Nå väl, min käre Klerbba, stig upp, och må v vi gå med raska steg, endast derigenom lära vi kunna få någon frukost. — Ja, men hvart skola vi styra våra steg? — Naturligtvis till Mouroussamys hus. — Ah, tror ni då att enkan ämnar fortfara att herbergera resande?... Vi skola säkert finna huset tomt; enkaa torde i sin förtviflan icke vilja mottaga någon... Vår frukost är att betrakta såsom någonting mycket ovisst; men — det kan icke hjelpas! Vi måste i alla fall fortsätta vår vandring... Till en början må vi orientera oss... Der ha vi solen; alltså ligger den vackra enkans boning i denna riktning... söderut... Jaha! här ha vi norr; detta måste vara Herde-berget... Vi få lof att stiga ned i dalen och sedan gä rakt framåt... Seså, nu gå vi; vi komma väl alltid till något ställe. Den ur sin slummer nyss vaknade naturen, belyst af den herrliga morgonsolen, var gudomligt skön; våra båda resando glömde länge sin hunger och trötthet vid betraktandet af de förtjusande taflor, hvilka, allteftersom de framgingo, upprullades för deras blickar. Men till sist gjorde sig likväl den långtifrån angenäma verkligheten bemärkt; de upptäckte med fasa att denna så sköna natur var försåtlig, att hennes glans endast bländade. Ivgenting af allt hvad de sågo erinrade dem om de