Dagens Nyheter – 18 februari 1871, sida 2

nejder, genom hvilka de färdats dagen förut, och deras ögon, som blickade bort mot horisonten, mötte icke ett enda af dessa enstaka träd och dessa kullar, vid hvilka de fästat sig under färden från Mounoussamys boning. De befunro sig i en för dem alldeles okänd trakt. De togo för afgjerdt att de genom en bergskedja voro skilda från Madras-kusten; i sin oro och blindhet hade de under natten styrt kosan mot stranden af ett annat haf. Det landskap de genomvandrade förskräckte dem ibland genom sin sällsamma skönhet. Ingenting af hvad som omgaf dem tycktes vittna om att de voro i en vildmark; denna nejd hade intet gemensamt hvarken med Nil-slätten eller Amerikas skogar; af dessa ödslighetens fasor, som på afstånd varna den resande, förmärktes här icke det ringaste spår. I den del af Indien, der våra öfvergifne europeer nu voro, har jorden utseende af att vara odlad med omsorg, vattnad med kärlek; man väntar vid hvarje steg att få se idoga jordarbetare. komma gående och att mellan trädens grenar upptäcka tornet af någon landtlig helgedom ; man inbillar sig att man vandrar mellan byar, befolkade af glada, väl mående arrendatorer. Men till sist gripes man af förskräckelse, då man börjar tydligt märka att all denna rikedom icke tillhör någon menniska; att dessa träd under sin tillväxt antaga så graciösa former, dessa täcka kullar höja sig ur jorden, dessa små floder: frawm