Dagens Nyheter – 17 februari 1871, sida 2

skyndat till den oförtrutne nabobens bistånd; men då de följde Lutchmi-flodens venstra strand, råkade de komma in på en sumpig mark, der de möttes af oöfvervinneliga hinder; på detta ställe hade floden mycket branta stsänder, och strömmen var så stark, att man ej kunde genom simning komma öfver till andra sidan, utan att utsätta sig för en säker död. För öfrigt — hvilken hjelp skulle de väl ha kunnat gifva? Med allt skäl kande de göra sig denna fråga; ty nya och ännu förskräckligare rytander, som af ekot många gånger upprepades, underrättade dem om att från Ravana-passen ytterligare framkommit en hel mängd tigrar. Våra två resande, intagna af en lätt förklarlig nyfikenhet, klättrade upp i ett träd, hvarifrån de kunde öfverskåda hela denna ödemark, och Kierbbs, som först hann upp till den högsta grenen, yttrade då till Gabriel, i det han pekade på en väldig skara gulbruna, svartstrimmiga vidunder: -— Nå, min vän, tror ni nu på tigrar, eller hura? — De skola säkert komma öfver floden, sade Gabriel. — Nej, det kan jag icke förmoda. Floden här midt framför oss synes lugn; men strömdraget lärer doek vara ofantligt starkt... En annan sak: hvart i all verlden har vår indian tagit vägen? — Herr Klerbbsy se dit åt... söderut... Det är jagtbetjentern2, som återtagit sina hä