Dagens Nyheter – 17 februari 1871, sida 2

— JD — dem sin hand och gaf genom en åtbörd tillkänna sin belåtenhet med deras ridderliga uppförande. — Jag känner icke igen mina jagthästar, gade Mounoussamy; de darra såsom gazeller. Goulabs och Mirpours anleten förbiefvo orörliga; dessa herrar låtsade icke märka den anklagande blick, indianen fästade på dem. — Är det ni,Goulab, som valt hästarne? frågade Mounoussamy. Goulab gjorde en nekande åtbörd. — Ån ni då, Mirpour? En likadan åtbörd följde äfven på denna sednare fråga. Klerbbs gaf Gabriel ett betydelsfullt ögonkast. Mounoussamys svarta ögon lyste som tvenne glödande eldkol; han misstänkte icke längre förräderiet ; han genomskådade detsamma fullkomligt klart. Oityckligtvis måste han nu tänka på att försvara sig mot fiender, som voro vida förskräekligare än de båda indianerna Eu ofantligt stor tiger, utdrifven ur något af Ravana-passen, kom springande öfver slätten, som icke erbjöd honom det minsta skydd, och styrde sina steg mot Lutchmi-dalen. Efter att ha gjort åtskilliga väldiga språng, stannade vidundret plötsligt på hundra stegs afstånd från skogsdungen, bakom hvilken fienderna gömde sig, och lät höra ett melankoliskt, jamande läte. Hans guldgula bud glänste i