Dagens Nyheter – 17 februari 1871, sida 1

JD0U0d att hemta nya krafter genom sömn, medan han väntade på signalen till uppbrott. Solen hade tillryggalagt något mindre än två tredjedelar af sitt lopp, då jägarne åter stego ill häst. Detta var den tid på dagen, som indianerna anse mest gynnsam för tigerjagt. Rekognoscörerna hade nyss kommit tillbaka, och Mounoussamy uppgjorde, efter att ha åhört deras rapport, sin anfallsplan. Han gaf tio jagtbetjenter order att på en lång omvög kringgå Ravsana-passen, der tigrar i mängd hafva sitt tillhåll, och att drifva det fruktansvärda villebrådet ned i dalen vid floden Lutehmi, hvarest jägarne borde ligga i bakhåll, skyddade af en tät skogsdunge. Jugtbetjenterna bundo sina hästar vid träd och, sedan de gnidit sina nakna brogshårda fötter med tuipan-blommor, begåfvo de sig med snabba steg till Ravana-bergen. Väl anlända till dessa för vanliga menniskor otillgängliga höjder, sänkte sig deras blickar ned i de djupa paseen, der Bengalens vidunder bland täta buskar njöto af familjlifvets ro; och så ofta en tigers fasaväckande hufvud utsträcktes och blef synligt mellan bladen, regnade genast stora stenar i mängd öfver hans gröngkande alkov, och kela hans familj rusade fram under ett förskräckbgt rytande, som nede till Ra passens alla vinklar och Vrur. Tigrarne, likasom ala djur hvilka icke kunsna tämjas, lefva för sig sjelfva ech pläga EvA. BERÄTTELSE FRÅN INDIEN. oo tr i