Dagens Nyheter – 16 februari 1871, sida 3

j rygga för denna mening såsom för en mur af stål. Det bästa vore dock om värnepligten afskaffades, ty då hade en stat icke makt att qvarhålla en provins mot dess önskan: grundsatsen om folkens sjelfbestämmelserätt skulle då af sig sjelf göra sig gällande, hvilket annars kanske ej kommer att inträffa förr, än den allmänna moralen blir bättre. Genom krig kan omröstningsprincipen icke genomföras; krig är näfrätt, den starkares rätt, hvilket faktum besynnerligt nog missuppfattas af så många inom den bildade klassen, hvilka tro, att verldshistoriens utveckling befrämjas geuom krig. Denna fördom må nu hvila på den förutsättving, att Försynen gifver den rättfärdige seger; men sunda förnuftet tillägger, att Försynen håller sig neutral. Menniskorna få emellertid i barndomen så mycket krigshistoria inplantad i sima hufvuden, att de kanske i följd deraf kommit på den tanken, att verldshistorien icko är som hon bör vara, om det icke finnes slag i henne. Krigshistorien borde intaga blott en mycket liten del i historien, ty det är ju i grund och botten detsamma, som oupphörligt upprepas: menniskorna gå löst på hvarandra. Men i äldre tider. fanns det åtminstone så mycket sundt förnuft deri, att de gjorde det af böjelse, frivilligt, under det att de nu drifvas till slagtbänken, ehuru de helst skulle bli hemma och arbeta på civilisationens utveckling. Detta är en himmelsskriande skandal, isynnerhet då hat eller fiendskap icke finnes mellan dem och då de långt hellre omfamnade än massakrerade hvarandra. Ty civilisationen har kommit så långt, att blodtörsten, som är den naturliga grunden för krig, är försvunnen; menniskoslägtet, den kultiverade delen deraf, har genomgått sina slyngelär; men olyckan är, att de enskilda personer, i hvilkas händer den oerhörda makten att framkalla krig är lagd, få svindel deraf, liksom en person, som ställes på en mycket hög punkt — de få svindel och äro kanske derför otillräkueliga. Och utgå de nu från en oriktig princip, till exempel den om jemnvigt staterna emellan, alstrar detta en följd af villfarelser. Att jemnvigtsprincipen är oriktig, är bevisadt genom dess oförenlighet med den nu i teorien erkända principen om folkens sjelfbe stämmelserätt, folkomröstningsprincipen. Och då dessutom hvarje stat har sina tankar om jemuvigten, i det ban dermed i främsta rummet vill förstå sin egen öfvervigt, så är denna princip en evig källa till krig. Omröstuingsprincipen är deremot den enda riktiga priucipen för gränsbestämmelserna mellan staterna; följaktligen kan ett krig försvaras, blott då det föres till försvar för densamma. Men detta erkänna icke de makthafvande. Den ödesdigra rättigheten att förklara krig förorsakar dem, som sagdt, svindel; genom att tänka på jemnvigten i KEuropa förlora de jemnvigten i sina cgna sinnen och få annekteringslusta. Derför mäste rättigheten att förklara krig öfverlemnas till folkens representanter. Vid omröstniogsprincipen är att märka, det man väl icke kan låta hvwje jordegare rösta för sig, utan att omröstningen mäsve ske provinsvis och gå ut på huruvida provinsen vill bilda en egen stat eller sammansmälta med en annan under förutsättnivg af denna senares samtycke. Mäåtte den tid snart komma, då denna princip vinner allmänt erkännande och tillämpnipg. Ännu är den blott en dröm, men en som nog något hvar drömmer. Om värnepligten upphäfdes i hela Europa, skulle den blifva verklighet och således den enda grunden till rättmatiga krig upphöra. Krig i allmänhet har emellertid sina försvarare, isynnerhet bland personer, som äro fritagna från att vara med. Såt, ex. säga någre, att jorden skulle blifva öfverbefolkad om ej krig funnes. Andre mena att krigen äro gagnande i moraliskt hänseende. För suuda tförnuftet är dock klart, att de tvärtom äro demoraliserande genom det dåliga exempel, som till och med de högsta myndigheterna gifva. Andre tänka, att då krig har funnits allt sedan Kains och Abels dagar, är det väl så naturens ordning, Men den, som anser menskligheten oförbätterlig, måste känna sig sjelf oförbätterlig och sluter deraf att hela menskligheten är likadan. Denna har emellertid tydligen gjort framstef8. Tsynnerhet på senaste tiden har samfärdseln folken emellan genom ångan och elektriciteten tilltagit så starkt, att de lärt känna och högakta hvarandra och med hvarandra utbyta id6er och institutioner, så att national-egendomligheterna äro i ständigt aftagande och samtidigt härmed möjligheten af krig. Derför har det ookså förvånat framåtskridandets vänner, att de två största kulturfolken år 1870 kunde hetsas mot hvarandra. Det är omöjligt att uppräkna de olyckliga följderna af krig, ty de medföra alla möjliga olyckor och ingenting godt. Bland olyckorna är det dock en, som från kristlig synpunkt vida öfverstiger alla de andra, men som, förunderligt nog, icke synnerligt tages i betraktande, den nemligen, att så många menniskor bortryckas, man vet ej hvarthän, vid början af lifvet, hvars bestämmelse enligt kristendomen ju är att utbilda och förbättra själen, så utt hon kan uppnå nog mognad för att inträda i ett högre stadium, I detta afseende är krigsanstiftarnes ansvar omätligi. Dekunna endast ursäktas derigenom att man anser dem otillräkoeliga, och denna otillräknelighet måste å förklaras genom den orimligt stora makt, som är dem gifven och som förorsakar dem svindel; de ärg ju i alla fall blott menniskor!