Dagens Nyheter – 16 februari 1871, sida 1

eller äro uppstoppade. Hvad jag i afseende på denna jagtklart inser, det är att vi komma att få pinas förskräckligt af Värmen. Solen, som nu går upp derborta öfver en gvartgrä klippa, blir i dag bestämdt mycket brännande. Min käre herr Klerbbs, jag är frestad att vända om; vill ni, så begifva vi oss tillbaka till den inbjudande bostaden vid sjön? — Huru kan ri ens tänka på något sådant, min bäste herre? Skulle ni, om ni vore soldat, vilja begära ert afsked i det ögonblick fienden komme er till mötes? En fransman! O, hvad skulle väl Madras Review säga om ett slikt beteende! — Men som ännu ingen fiendo fiunss till, kan det ej vara vanhederligt att draga sig ur spelet. — Ni har så till vida orätt, min käre herr Gabriel, att fienden redan hotar oss. So bara huru Jagtbetjenterna vädra luften, se på Mounoussamy, som håller gin bössa i beredskap. Vi äro omgifna på alla sidor af tigrar; jag fruktar att heladehna slitt under vanliga förhållanden hvimlar af sådana vilddjur. — Jag tror er, herr Klerbbs; men jag har för min del varit så föga beredd på att vi skulle råka någet villebråd, att jag icke ens laddat min bössa och mina pistoler. Har ni krut och kulor? — Se här mitt förråd; tag . . . och ladda nu icke såsom gällde det att skjuta er turravne. — Åh, var så god och se på, herr Klerbbs: EVA, BERÄTTELSE FRÅN INDIRN. 2.