Dagens Nyheter – 15 februari 1871, sida 2

Ryttaren styrde sin springare endast med kjäna, och låtande de röda tyglarne hänga lösa såsom en onyttig prydnad, höll han med ena handen sin bössa och utdelade med den andra guldstycken åt tiggare, sådana tiggare nemligen som i dessa trakter kallas Vingapassan, och hvilka med sina böner anses blidka Shaklis, vissa fruktansvärda gudomljgheter, för hvilka do indiska jägarne ha en synnerlig: respekt. Bland tjenstepersonalen utdelades ett ymnigt förråd af betel-blad, uppblandade med arekanötter och kalk. Sådant tuggas af dessa menniskor alldeles såsom tobak af vårt sjöfolk. In bärare af Ganges-vatten passerade, ropande: CGang.i Tirtan! De hinduiska jägarne, som förblifvit Siva-kulten trogna, blötte sina fingrar och bestänkte sina hästar med den heliga flodens vatten samt blickade förstulet och med en min af förtrytelse på sin husbonde, som affallit från fädrens religion, och som äfven nu höll sig för god till att röra vid Ganges vatten. Ändtligen gaf falkeneraren tecken till uppbrott genom att slå på sin Kitoud, ett slags trumma hvartill begagnas blott ex pinne, och i galopp ilade jägarskaran framåt mot bergen i norr, lemnande sjön bakom sig. När morg nrodnaden gjöt sitt första skimmer öfver himmelen, hejdade karavanen något sin fart. En djup tystnad herrskade i den öde nejd, der de då befunno sig, och hvarest