Dagens Nyheter – 14 februari 1871, sida 2

likasom jag, akt på det småleende hvatmed hon: nu såg på sin man? —-Jä, visst. — Detta leende har koromit mig att skälfva i alla lemmar, jag vet icke hvarför. — Ah! — Hvilket leende! Jag trodde rig stå på Ceylons strand och se solen höja sig tt en bädd af perlor och koraller . , . Skulle hön verkligen vara kär i denne man, hefr Klerbbs? — Denna fråga skall ni görver sjelf minst tjugo gånger om dagen; och ni skall aldrig kunna besvara densamma. j ut — Ack, mit Gudt... I Paris... en man med en sådan hållning! .. : Ol: — Min körö Kerr Gabriel, om hos alla äktå män funnes sämmaå gry som hos dennö ins dian, skulle ickö så många unga karlar våga kasta sina blickar på sin nästas hustru. Han eger förmåga utt göra sig respekterad, må: ni tro. . . Se här ett kåraktersdrag sorå han nyligen, visade. För någrå dågar sedan dödade hän vid 8jöstränden med ett pistolskott en indrivaf en ekorres storlek. Djuret förblef qvarsittande på grenen. af ett högre träd, hvars frukter det hyss förut med god aptit ätit. Ni har icko dödat kräket, sade hans f.d. kompanjon Mirpour till honom 1 gäckande töp: Mounoussamys läppar sammandrogostill ett af dessa hemska leenden, sor: äro honom egna; derefter gjorde han ett språng, värdigt en bengalisk tiger, och var genast uppe i trädet