Dagens Nyheter – 11 februari 1871, sida 3

it r 6 Ett skådespelareSällskap, bestå ende, som det synes, af endast två fruntim mer och en herre, hviken senare dock, enlig särskildt tillkännagifvande, tyckes kunna täfta med gubben Proteus i mångsidighet och för måga att förvandla sig, gästar för närvarande Luleå. Nöjd med ein lott. Förliden vecka inkom å en af hufvudstadens källare en qvinna, utbjudande medhafde 9 tjog ägg. Som priset var antagligt utvisades gumman i köket, för att derstädes afleverera varan, Inkom men i det temligen mörka köket, råkade emellertid försäljerskan ramla ttför en tillen vedkällare ledande trappa, dervid samtliga äggen sönderslogos eller spräcktes. Dålig förtjenst de här! förklarade gumman, helt lugnt uppresande sig från sin halsbrytande färd; men vill mästarn köpa di spruckna, så sopar ja väl opp röran å säljer den på annat häll, Från setlocnalmustum. En liten flicka, som med sin moder genomgick skulptursalen på nationalmuseum, stannade framför en staty af Minerva, Hvem är det der? frågade barnet. Minerva, vishetens gudinna, mitt barn. Hvarför ha de jute gjort hennes man också? — Derför att hon icke hade någon, mitt barn. — Det var derför att hon var vis, mamma, var det inte? blef det okonstlade svaret. En ung mean i verken, som hyrde ett möbleradt rum, sade till sin nya värdinna: jog försäkrar frun, att jag aldrig flyttat utan att. min värdinna gråtit! — Hoppas det inte varit för att ni glömt betala hyran ! blef svaret. En pratmalkare, soin en lång stund tagit en högt uppsatt persons uppmärksamhet i anspråk, ursäktade sig slutligen med att han kanske tröttade. Nej visst icke, jag har inte hört på er! blef svaret, En bomde hade till tinget instämt sin granne under ersättningsyrkande, för det dennes svinkreatur gått illa åt bondons mark, berättar Nerikes Allehanda. Käranden utförde sjelf sin talan och yttrade till bekräftelse på sina anspråks rättmätighet bland annat: Det hade fall gått ån, om di hadde rotat som folk, men si, di rota som ena riktiga djurister. En sorgitg händelse inträffade häromdagen i Köpenhamn, i det en ung, vacker flicka om 18 år, dotter till en aktad borgare derstädegs, hös et vid Amagertörg boende damkonditor häktades som tjuf. I nämda konditori hade man nemligen en längre tid bortåt oupphörligt saknat silfverskedar och då tran observerade att den ifrågavarande unga damens besök syntes stå i en viss förbindelse med förlusten af teskedarne, höll man skarp utkik på henne och varseblef också en vacker dag, alt hon, då hon förtärt en cråmebakelse oC trodde sig obemärkt, stack den tåsked som låg på hennestelrick i muffen, hvarpå hon gjorde försök att aflägsna sig. Man hejdade henne och tillkallade polis. Hon tillstod gena:t sitt brott och dessutom en mängd liknande stölder hos andra konditorer. De pentingar som hon erhöll genom att sälja eller pantsätta do stölna skedarhe, omsatte hon genäst och uteslutande i tårtor och bakolse-, hvadan det är denna hennes obetvingliga böjelse för klifs som nu bragt sorg ch förtviflan öfver hennes gamla föräldrar och antagligen förskaffar henne några dagars fingelse på vatten och bröd ofvanpå allt det söta. Näsbränns, Fletcher, biskop i Nismes, var son till en ljusstöpare. En högmodig hertig sökte en gång förolämpa prelaten vid ett middagsbord genom att säga hönoti stt han luktade talg. Min hertig, svarade biskopen jag är son till en ljusstöpare, det är sant, uch om ers höghet hade varit detsamma, skulle ni ha förblifvit ljusstöpare hela ert lif;5 Nalionaifåfänmga är blott personlig fåfänga, millioner gånger förstorad. En barberareshistorie. En tysk tidning berättar, att en resande, som bodde på Hötel de Bussie i Hamburg, härom dagen gände bud efter en barberare. lin lärling från närmaste rakstuga infann sig genast och började sitt föreköningsarbete. Hvad är klockan? frågade den resande. Nio, svarade lärlingen och rakade redan den andra kinden, men då den var färdig, upptäckte han till sin förskräckelse att den först rakade kinden åter var intyvålad. Hastigt rakade han den åter, men då han hade slutat, var märkvärdigt nog den andra kinden ånyo intvålad. . Och så fortfor det en god stund: då den ena kinden var rakad, befanns den andra åter intvålad. Hvad klockan ? frågade åter den resande. Half tio, svarade den unga skäggkonstnären förvånad. Och ni har icko slutat än? fortfor den resande, Barberaren grep åter till knifven, men förgäfves — han kunde icke få mannen färdigrakad. Han arbetade i sitt anletes svett och vände sig slutligen om för att torka sig i pannan. Man tänke sig hans förskräckelse, då han åter vände sig om och fick se den resande sitta lugnt på stolen — men utan hufvud, Med ett skrik störtade han ut ur rummet och ned till portvakten för att berätta, hvad som passerat. Portvakten påstod först att han hade rakat hufvudet af den resande, men utbrast snart i ett klingande skratt, det han på samma gång lugnade den unga mannen med att den resande var en — trollsarl, som för tillfallet uppehöll sig i staden. RESTS NEKA NN SN ITS IN VrENER HANDELSBERATTELSE. Or or ns nä RK a