ning, hurusom en i rummet förvarad skofvel af jernplåt drages fram och tillbaka på golfvet — af en råtta. Djuret, som antagligen velat afslicka det å skofveln qvarsittande mjölet, hade dervid till följd af den starka kölden fått tungan fastnad vid jornet, och då råttan sedan sökt att komma lös igen, hade dessa hennes bemödanden, dervid tungan blifvit sargad, endast ledt derhän, att, genom det utflytande, genast stelnade blodet, hon ännu fastare häftat vid skofveln. Denna senare jemte den vidtängande fången fördes nu ut i stugan, der folket således fick en helt naturlig förklaring öfver spökeriet.