Dagens Nyheter – 10 februari 1871, sida 1

återfick den relativa frihet, som bestods hans kamrater, de öfriga vägvisarne. Sedan hvar gång någon af oss passerade bonom, föll han alltid på knä och förblef liggande med sänkt hufvud, till dess vi kommit ett godt stycke förbi honom. i De svarta ha en stor respekt för oss, hvita menniskor, emedan de tro oss besitta en större eller mindre förmåga att trolla. Några europåer, som uppehållit sig här, ha af infödingarne blifvit benämnda Katjitotwad (djefyulen). I början af min vistelse härstädes kallade man mig Fis (eld), derefter fick jag heta Ikgarara (han passar upp), sedan rivappa (mannen med mustascherna) och slutligen har jag utaf höfdingen af Owaquambi fått mig tillagdt samma namn som han sjelf bir, eller Najiun-a (fruktar ej för något), så att nu kallas jag så af alla menniskor i dessa aflägsna nejder: Ingen inföding fiines som vet mitt rätta namn. Nu följde en tid hvarunder vi ofta ledo brist på vatten. Den 21 funno jag och Green spår efter elefanter hvilka ledde uppför ett berg, Vi trodde 033 säkra om att kunna hinna djuret, men — måste till sist afstå derifrån. Nog har jag sett babianer klättra uppför branta höjder, men aldrig har jag föreställt mig att så väldiga kolosser, eom elefanterna äro, skulle ega denna förmåga i så hög grad som jag nu fann. Vare nog sagdt ätt vi oj EN LANDSMANS RESOR OCH JAGTER I AFRIKA — 8.