Dagens Nyheter – 7 februari 1871, sida 2

från lifvet med rosor; blif den döendes maka, om du inte vill bli den lefvandes; skänk din, son sin faders namn och tvinga honom inte längre att rodna vid minnet af sin far och vid sidan af sin mor. Hvad har den oskuldsfulle ynglingen förbrutit, och hvarför vill du inte åt min arma dotter ge stödet af en mor 5 Arthur och Rosalie kastade sig snyftande till Gundlas bröst, medan Fingal höll den darrande qvinnans hand i sin och tycktes bedja den döendes bön i tryckningen från de iskalla, skälfvande fingrarne. CGundla, min Gundla! — suckade den sjuke med sin milda, melodiska stämma. Minnet af deras kärleks första, ljufva, heliga stunder vibrerade i Fingals suck och fällde ett täckelse öfver allt, som sedan dess passerat. Avuk, isen smälte i Gundlas bröst vid de ljumma vårfläktarne från hennes ungdom. Hon brast i tårar likasom de barn, som vid hennes hjerta tiggde om en moder. Den feberyrande hade stått på sin balkong som. siare, ty tre dagar sednare lyste det tre gånger på samma söndag för Fingal och Gundla, och två dagar derefter firades det verkligen bröllop i huset. Vid Fingal Elghjertas dödsbädd lades Gundlas skälfvande band i hans, och presten läste öfver dem båda välsignelsen, medan Arthur och