Dagens Nyheter – 7 februari 1871, sida 2

KU Rosalie, förkrossade af smärta, knäböjde bredvid bruden, 40, låt mig nu dö! — hviskade den sjuke. CEn sådan sällhet är för stor, för att inte vara en försmak af lycksaligheten. Jag känner att Gud har förlåtit mig, och att han ger mig döden som bekräftelse derpå. Lifvet skulle bara göra mig på nytt till en usel syndare. Den våldsamma förkylningen kade vållat en kastning i sjukdomen, det uppsvällda ansigtet hade till:största delen återfått sin förra ädla form, och den döende låg der nästan poetiskt skön i sin betecknande blekhet. Han bad sin brud om en kyss, återföreningens, försoningens och — skilsmessanse. Derefter kysste Arthur och Rosalie den gemensamme fadrens läppar. Med sina händer omslutande alla sina knäböjande älsklingar, läste Fingal sjelf välsignelsens bön öfver det nya slägtförbundet och tackade sedan kärlekens Gud för att han så mildt straffade den, som syndat så mycket. Och med Gandlas namn på sina kallnande läppar inslumrade Fingal Elghjerta till den eviga hvilan.