Dagens Nyheter – 7 februari 1871, sida 1

— 449 — hela vårt inro väsen. För att kunna älska vid våra år måste man hysa någoöting mera än kärlek till hvarandra, man måste känna den djupaste aktniog och vara sammanlänkade genom sympatetiska vanor och åsigter, genom pröfvad tro, gudaktigt sinne och den innerligaste förtröstan. Låt oss ransåka våra hjertan, baron Elghjerta, hvad ha de numera gemensamt? Några ljufva minnen, några blommor, öfver hvilka en vidrig ödla krälar. Jag skall bedja Gud för er och för er längtan till förädling, men jag skall aldrig i dessa böner finna styrka att bli er räddande engel. Min ungdomskärlek har slocknat i askan efter sin egen glöd, och dess sista glimmande gnista har anblicken af ert sedeslösa lif förgväft. Jag älskar numera endast min far och mina bröder, min gamle guffar och öfver allting annat på jorden mitt barn, min son — ey son. Min son!t — utropade Fingal med härförelss och reste sig med feberaktig häftighet upp i sängen, liksom hade hans krafter fått förnyadt lif vid den öfverraskande nyheten. — SGundla, min vän, min maka! — Hvar är min son, vår son? Men Gundla förmådde med mildhetens våld den sjuke att åter lägga sig ned. Se inte på mig! Vänd dina ögon bort från min vederstyggliga åsyn! — suckade Fingal, i det han tacksamt smekte vårdarinnans hana. ZBaron Elghjerta! Ni måste vara lugn! Sådana utbrott som nyss skola onödigt komROSEN BLAND EAMELIOR, k7 JOHAN JOLIN. 3,